"Det rör sig inte om att konservera något förgånget, utan om att infria ett urgammalt löfte"
Jan 18th, 2010 by Robert
Angående olycklig kärlek och andra självömkande tillstånd av längtan och önskan.
”Skenet är inte overkligt, utan ett indicium som är möjligt att beräkna. Oasens verkliga plats skulle man kunna ta reda på med hjälp av instrument. Vandraren försmäktar i öknen, därför att hans kunskap eller hans törst inte var tillräcklig – därför att han inte trängtade ”såsom hjorten till vattenbäckar”.
/Ernst Jünger, Psykonauterna, s.39.
Jan 10th, 2010 by Robert
Länge stod vi vid sidan av och väntade oss uppskattning ändå. Nu dör endast tre suggor varje morgon och det är tid att stiga på. Utanför ryser lejonet vid synen av tre domherrar, bröstade och klara, rosenfärgade eros på bonjouren. Men det är högmodigt att skriva om djur, att tala för andra. Afrika är ett land i sahara, en tre gånger fem enheter stor fläck på kartan i klassrummet. Större än sverige, mindre än jorden. Ändå skövlar vi på, ännu inte utleda på trätan om guld. Mens kommer en gång i månaden, ibland inte alls. Rädslan för de ofödda som vandrar omkring oss i ångest är stor härute på vischan. Lugnare i staden, där husen kommer att vittra långsammare.
En fågel lämnade atmosfären, sjöng hela vägen till jupiter. Fjädrar av sammet är nu rena. Månregnet sköljde bort all olja. I syltburken fann man sedan alla djurens rester. En smet av kromosomer och klibbiga dna-strängar. Min lärare har varit i Texas och letat efter Pynchon, nu återfinns han återigen på kontoret, under eller i bysten. Grus ligger utanför hans dörr, också det saltat av studenternas krokodiltårar. Ingen får falla i trappan, bryt icke benen för mat. Bryt bröd för ben. Borda skeppet men skona den svarta lasten. Låt de styra vidare, fria. Tungt äro ljudet av filmjölk på morgonen, lättare att se Treblinka i aftonljuset. Det var ändå så länge sedan, få minns, alla vet.
Ute på Utö blåser det sju sekundmeter. Meter i sekunden, minuter i kasernen, timmar i lägret, år i sjuksägnen, julljus i farstun, rosor i spaljen, ensam i Kalix, rykande i Bagdad, långsam i steget, modig i Risk. I vartannat är det svårt att klä sig men orden är aldrig nakna utan väntar sig svar. Frågan i svaret, svaret i boken, boken i sängen, sängen i lågor. Hur länge kan man skriva, andas och se ut som att man lever. Livet är en synvilla, allt är dött och gott. Vi har läst så mycket vi här i rummet. Pratar om det, ser ut som att vi vet, minns. Tror inte, längre, på, orden. Men Vet. Vet. Vet.
Dec 25th, 2009 by admin
Jag vet inte om Willy Kyrklund skrev och skickade några julkort. Han tyckte ju visserligen om att uttrycka sig kort, men jag har svårt att se att han skulle räkna ”God Jul” till det fåtal formler som låter en människa kommunicera med en annan. Å andra sidan skall man inte underskatta vare sig julkortet eller Kyrklund. Få skrifter är så performativa som julkortet (en önskan, en påminnelse, en tröst) och Kyrklund verkar inte heller ha hyst någon högmodig motvilja emot att syssla med yteffekter.
Att kalla Kyrklund för djup ter sig kanske naturligt men är som alltid en förenkling och i detta särskilda fall också direkt missvisande. Kyrklund sökte inga hemliga skatter, han studerade vrakspillror och strandliv.
Vad han fann placerade han intill varannat alltefter som det föll honom in. Ibland enligt matematiska uträkningar, lika ofta enligt svårdefinierade men uppenbara själsakter. Som helhet betraktat är det svårt att skilja ut det ena tillvägagångssättet ifrån det andra.
Ganska kort blev det som sagt i alla fall (och koncist vill man gärna tillägga, men det gäller att inte förhasta sig när man sysslar med bloggtext, inte dras med). Pär Wästberg har någon gång räknat ut exakt hur många utgivna ord Kyrklund skrev under sin livstid, detta minns jag nu inte lika exakt, men har för mig att det var något i stil med två per månad. Det är lätt att gå igång på detta faktum och säga saker som att ”varje ord och mening är så otroligt välvald och meningsfull” eller ”här finns inte ett överflödigt ord”. Själv har jag precis läst Prosasamlingen i all hast, gått från ord från ord, mening till mening, verk till verk med ivern hos en som letar efter något särskilt och bara detta.
Jag har nu heller inte funnit något särskilt, utan står något förvirrad bland drivveden och krabborna. En del av bråten håller jag visserligen i mina armar, saker jag tagit för spår, för indicium på en kommande upptäckt. Jag inser nu mitt misstag och ska snart kasta tillbaka allt i högen (kanske märker jag något med penna eller röda näsdukar). Ur denna handling kommer ett nytt mönster bildas och jag kommer inte att kunna låta bli att leta efter spår även i detta. Sådan är jag och den konst jag försöker utöva. Så går vi tillväga.
Men innan dess vill jag skicka ett julkort med inklistrade spillror från en vandring längs stranden. Något av en önskan, en påminnelse, en tröst.
—
God Jul önskar Bergtagen
Frihet är den förnimmelse vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finnes någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som är icke vi.
De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärt igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig.
/Mästaren Ma
Jag tar mig inga friheter med jordens sändebud.
/Daidalos
…rätt väl vet jag att mycket av det som vi upplever som våra djupaste erfarenheter är inkommunikabelt eller näst intill, någonting som också avspeglas på samhällsplanet i det att våra kunskaper om våra yttre förutsättningar är så mycket mer omfattande än kunskaperna om de inre, icke desto mindre vill man ju i det längsta tro, att man skulle kunna meddela någonting till en annan människa
/Barnets far
Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.
/Mästaren Ma
Dec 20th, 2009 by Mats
eller rycker på axlarna.
Okt 18th, 2009 by Karl
Och med exakt samma exakthet som förut berättade han om Kirilov, om dennes avsikt att ta skjuta sig och om hur han hade lovat att vänta på en signal och vid sin död lämna ett skriftligt meddelande efter sig, i vilket han tog på sig skulden för allt vad man hade dikterat för honom.
Onda andar
Av Dostojevskijs samlade hjältar och antihjältar torde Kirilov vara en av de mest fascinerande. Även Camus såg i honom en lysande gestalt som främst tolkades i ljuset av det absurda. I Myten om Sisyfos klargör han Kirilovs absurda hållning som går ut på att ta livet av sig för att kunna bli Gud: ”Jag tar livet av mig för att bekräfta min vägran att lyda, min nyvunna och förskräckande frihet.” Idén förefaller något motsägelsefull. Förnekandet av Gud innebär att själv upphöjas till Gud – att bli fri på denna jord, att inte behöva tjäna ett odödligt väsen. Och vilket är då det yttersta offret som fordras av envar för att kunna höja sig över mänskligheten och frammana övermänniskans egenskaper? Självmordet, naturligtvis. Det sista och största språnget; den skimrande vägen in i oändligheten. I detta såg Camus sitt absurda motiv; Kirilovs frihet från Gud kommer till priset av att själv upphöjas till gudomlighet – människo-guden. I Kirilov skulle man således kunna utläsa en generell betraktelse över jagets suveräna autonomi, en excentrisk individualists bekännelser. I sitt övermod besjunger han den fria viljans lov som han i sin filosofiska berusning ser sig vara en del av. Friheten kräver blod – hans eget – men det är när allt kommer omkring hans eget val och ingen annans.
Jag läser Kirilovs självmord annorlunda. För mig representerar han varken det absurda motiv som Camus ville göra gällande eller det ställföreträdande offer som dramatiken ständigt måste leverera. Jag går i stället i René Girards fotspår när jag i Onda andar först och främst tycker mig kunna uttyda en explosion av mimetiska begär som koncentreras kring romanens enfant terrible; Stavrogin. Stavrogin är inte enbart en upphöjd nihilistisk agitator med till synes demoniska egenskaper; han är modellen och förmedlaren för alla andra karaktärer i romanen. Vördnaden och hatet för honom får överjordiska proportioner. I den invigda lilla krets av samhällsomstörtare kallad De våra ser de i Stavrogin bilden av den återfödda antikrist som ska skövla den ryska jorden och göra aska av den gamla världen. Han är halvguden med det mänskliga ansiktet. Sjatov ser på Stavrogin på samma sätt som man betraktar en stjärna och känner sig som en insekt i hans närvaro. Pjotr Stepanovitj, den förmodat kallaste karaktären och sålunda även den mest ”självständiga”, kastar sig framför Stavrogin, kysser hans hand och utnämner honom till räddaren av Ryssland. När den olycksalige Gaganov duellerar med Stavrogin, märker han till sin förfäran att varken förolämpningar eller kulor tycks röra halvguden. I denna värld av gudomlig glans som Stavrogin sprider över sina sammansvurna adepter finns det emellertid ett undantag som något anmärkningsvärt tycks ha förbisetts i Girards läsning av Onda andar; Kirilovs självmord som mimetisk handling. Man kan ställa sig frågan hur det kan komma sig att Girard förbisåg detta fascinerande uttryck för mimetisk energi. Kirilovs självmord var av en rituell art, avsedd att förgöra köttet för att kunna upphöjas till gudomlighet – han är också den verkligt självständiga karaktären i Onda andar som inte förhåller sina handlingar till Stavrogins tycke och smak. Låt oss upprepa denna viktiga upptäckt: Kirilov är den enda karaktären i berättelsen som inte åtrår Stavrogins glans och som ställer sig utanför den triangulära modellen. I sitt sista samtal med Pjotr Stepanovitj utbrister Kirilov:
I tre år har jag sökt attributet för min gudomlighet och jag har funnit det: attributet för min gudomlighet är den Fria viljan! Det här är allt, genom vilket jag på den väsentliga punkten kan bevisa mitt oberoende och min nya formidabla frihet. För den är i sanning formidabel. Jag dödar mig själv för att bevisa mitt oberoende och min nya formidabla frihet.
Varför vill Kirilov bevisa sin frihet? För att det är hans idé, naturligtvis. Men om vi för ett ögonblick höjer oss över de filosofiska dispyterna ser vi tydligt att Kirilovs självmord i själva verket tjänar ett högre syfte. Inom den mimetiska rivalitetens hägn fodras det ständigt offer som kan avleda våldet och stabilisera samhället. Girard menar att det mänskliga tillståndet är präglat av rivalitet och begär. För att hindra dessa krafter från att slita sönder samhället måste heliga riter i form av utstötning och offer ständigt äga rum. Våldet avleds genom att människor placeras på offeraltaret och tillvaron stabiliseras. I Onda andar sker någonting snarlikt. Kirilov ger upp sitt liv och strax därefter börjar gruppen av samhällsomstörtare med Stavrogin i spetsen att rasa samman. Berättelsens narrativ gör ett abrupt omkast. Arresteringar, självmord, existentiella tvivel, mystiska försvinnanden; det är som om himlen öppnat sig och släppt fram en våg av renande kraft. Ohyran som parasiterat på den ryska jorden sköljs bort och ordningen återgår till det normala.
Kirilovs självmord tvingas oss att tänka på det ritualiserade offer som återfinns genom historiens kulturer. Han internaliserar förvisso det transcendenta och det immanenta i en kropp; plågad av köttets villkor och med udden riktad mot det omöjligas fält. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig Kirilov utan denna mest grundläggande offertanke. Betraktandet av Kristus kan i grova drag delas upp i två kategorier; som Guds son och som Offret. Kirilov ville gärna bli Kristus. Han blev istället Offret.
Sep 25th, 2009 by Mats
Friedrich Nietzsche
Följande är ett utdrag ur Ayn Rands The Virtue of Selfishness (s. 44):
”… if doubt, not confidence, is man’s proper moral state; if self-distrust, not self-reliance, is the proof of his virtue; if fear, not self-esteem, is the mark of perfection; if guilt, not pride, is his goal – then mental illness is a moral ideal, the neurotics and psychotics are the highest exponents of morality, and the thinkers, the achievers, are the sinners …”
- Nathaniel Branden
Ovanstående citat ekar Nietzsche. Är ni sugna på att veta varför eller är nyfikna på vad übermustascher i största allmänhet tänker, då är följande vetgirig-länk en guldgruva:
http://www.vetgirig.nu/quiz-18743/Nietzsche-en-musikresa/
Länken hänvisar till en upplysande frågestund om Nietzsche ”ur musikalisk synvinkel”; ett postmodernt närmande till övermänniskans filosof och filosofernas övermänniska. 
Jag har själv skrivit frågorna, inte för att hoppa i dårens barnkläder och förställa mig ödmjuk, som jag hoppas att ni förstår av Brandens ord. Nej! Jag har skrivit dem, av samma skäl som jag har skrivit vad du just nu läser, för att håva in vad varje tänkares rätta lön borde vara: Stoltheten.
Lycka till!
Sep 23rd, 2009 by Mats
Kalle och Hobbe - om uppsatsskrivande
Den här uppsatsen skrivs för att försvara den här uppsatsen.
Uppsatsen är kanske inte mer än ett självförsvar för att skydda det som egentligen inte har skrivits. Författaren har likväl putsat till sina intetsägande meningar för att ändå ge intrycket av att ha skrivit en riktig uppsats, vilket få uppsatser är – om det alls finns några. Förhoppningsvis kan uppsatsen vara till nytta för framtida uppsatsskrivande som också bearbetar problem genom att inte lösa några.
Syfte
Den här studien görs för att i processen gardera den mot all sorts kritik genom att undvika all sorts säkerhet och skärpa i meningsformulerandet och förmodligen skriva uppsatsen på ett tämligen trevande sätt så att den, som alla andra uppsatser, antagligen är i stort sett menlös. Med en tveksam och lika vacklande som osäker ton kommer den här studien måhända vara ett försök att säga så lite som möjligt. Syftet är att redogöra för om det är möjligt att skriva ner en kedja av krångliga ord utan att egentligen få någonting sagt. Därtill kommer självständighet att uttryckas genom att vaska ut all anspråksfull självständighet med urholkande ord. En jämförande läsning av ett par böcker kommer egentligen inte att göras, allt för att i så stor utsträckning som möjligt undvika att lyfta fram några egentliga skillnader och likheter mellan dem. Ingenting kommer att sägas. Syftet är att ge skenet av att någonting ändå har sagts, genom att bruka ett så försiktigt språk som möjligt, det vetenskapliga icke-sägande-språket, för att egentligen inte alls, men ändå på något sätt, och ändå inte nå någon slutsats. Litteraturvetenskapliga ord som ”diskurs”, ”kronotopi” och ”intersubjektivitet” kommer kanske att användas, men inte för att försöka göra anspråk på något, utan snarare för att ge intrycket av att uppsatsförfattaren är mycket lärd och besitter klokhet och auktoritet som läsaren inte borde kritisera. Det primära syftet är alltså att inte säga något alls medan bisyftet dock är att ge intrycket av att uppsatsförfattaren är klok som en bok och bär mycket tjocka glasögon trots att han – förmodligen – är dum som ett spån.
Varning: Allt är fåfänglighet!
Metod
Teorin om hur-man-säger-ingenting-alls-men-ändå-ger-intrycket-av-att-något-har-blivit-sagt-med-så-många-ord-som-möjligt kommer att användas. Retoriska frågor som ställs upp för att enkelt kunna besvaras, kommer att ställas upp för att enkelt kunna besvaras. Exempelvis: Är det här en fråga? Är också detta en fråga? Rävord ur närmaste rävgryta kommer att vispas samman till en kalops av ingenting, även om ett bildspråk som detta kan vara för intressant för att kunna inkluderas i denna intetsägande härva av osagdheter, som gör anspråk endast på anspråkslöshet. Exempelvis kommer ”kanske” ödmjukt att användas istället för att inte riskera att någonting blir sagt och måhända kommer ”kanske” att möjligtvis, kanske och måhända blandas med skenobjektifierande ord och förklenande meningar. Uppsatsens helhet kommer förmodligen att vara i stort sett intetsägande. Metoden har noggrant utarbetats för att skydda uppsatsförfattaren från all möjlig kritik, eftersom han eller hon egentligen inte har sagt någonting alls med uppsatsen – förmodligen.
Avgränsningar
Sanningsanspråk och varje mening som skulle kunna bidra med ökad kunskap kommer att undvikas. Litteraturen som kommer att analyseras har valts ut för att den är enkel att reducera ner till att inte heller den göra sanningsanspråk och bidra med ökad kunskap. Materialets relevans bygger på att det måhända, kanhända och törhända kan bidra med ökad oförståelse.
Tidigare forskning
Den här uppsatsen är förmodligen en mall för all tidigare litteraturvetenskaplig forskning. Det finns nämligen en möjlighet att ingenting heller tidigare har sagts i liknande studier. Därför kommer tidigare forskning att användas rikligt för att kunna utöka textmassan i den här uppsatsen som inte säger någonting, under förutsättningen att detta utförs formellt korrekt. Detta bör annars bortses från liksom allt annat i den här uppsatsen som riskerar att säga någonting mer än vad regelverket godkänner, vilket förmodligen inte är någonting alls.
Analys
Det kan vara på sin plats att säga att ingenting här egentligen behöver skrivas, eftersom ingenting här egentligen sägs, varken i den här uppsatsen eller i någon annan om de följer reglerna och god sed. Det här är således en sammanfattning av vad som annars inte hade sagts. Ord som diskurs, kronotopi och intersubjektivitet har ändå inkluderats kanske mest av vana, men också för att läsaren ändå ska kunna tro att han kanske ändå kanske har läst något vettigt – kanske. Det här kan te sig problematiskt, men det är det med all trolighet inte. Det är förmodligen i huvudsak egentligen måhända, kanhända och törhända mest befängt. Detta kommer dock inte att uttryckas utan försvagande omskrivningar, då ett sådant postulerande riskerar att kunna betyda något, utan även detta kräver att ett kanske skrivs in i uppsatsen – kanske.
Slutsats
Det har visat sig svårt att försöka säga något genom att inte säga något. Ingenting har därför sagts. En hel del dumma fånigheter och överflummiga akademikeruttryck, som egentligen inte har belagts av någonting alls, har dock klätts i formella, byråkratiska och svårstavade termer som ingen kan definiera, för att ge skenet av att uppsatsförfattaren ändå visste vad han talade om, vilket han förmodligen aldrig kommer att göra.
Avslutande diskussion
Här kommer en del frågor att ställas för att distrahera varje kritisk röst och avleda dem från att angripa uppsatsen. Vad borde man exempelvis tänka på för att glömma bort vad som inte har sagts? Skulle även detta kunna bidra till ökad oförståelse och allmän förvirring? Vad finns det mer man kan säga som egentligen inte säger något alls, men ger sken av att vara lika smart som det som inte har sagts här? Förhoppningsvis kan framtida forskning visa att den här traditionen av intetsägande problemformuleringar består. Den här uppsatsen har i alla fall kanske visat att det är fullt möjligt att kanske inte säga någonting alls, men att man kan komma undan med det eftersom läsaren så gärna vill att det han har tagit till sig faktiskt har en mening även om det förmodligen är fullständigt meningslöst. Här har emellertid inte ett uns av en aning av ingenting alls, om ens det, blivit sagt.
Undertecknat:
Oddnejm
Litteraturvetare och vetenskapsman,
uppsatsförfattaren till mallen för god vetenskap,
och normen för hur man skriver en mycket väl godkänd uppsats - trots att man är en tönt.
Sep 7th, 2009 by Felix
Efter att ha sett Watchmen är det bara att konstatera att den är en av många verk som verkligen förlorat något i översättning från litteratur till film. Filmens brister är många men vissa av seriens förtjänster finns fortfarande kvar i förvandlingen från litterärt mästerverk till halvtaskigt hopslängd actionrulle. Om man lyckas ignorera Malin Åkermans pinsamt dåliga skådespeleri och den usla regin är det faktiskt en ganska sevärd film, inte minst för att vissa av seriens moraliska diskussioner också åskådliggörs i filmen.
Serien Watchmen publicerades ursprungligen 1986 som en tidig del av den rörelse inom serievärlden som bygger på en kritik av vissa av superhjältegenrens grundtankar samtidigt som man bygger vidare på tidigare superhjälteserier. Grundidén är ofta att man behåller superhjältevärldens verklighetsbild (där superkrafter och människor som bekämpar brott iklädda färggranna kostymer är logiska) samtidigt som man placerar den i ett helt annat moraliskt universum.
Grunden för den klassiska superhjälteserien ligger i dess mycket speciella syn på brott och vad brott är och betyder. Här finns en i grunden totalt felaktig samhällsanalys som bygger på antagandet att samhällets största problem är brottslighet och att de som bekämpar brott därför är våra största hjältar, våra superhjältar. Det här är inte bara en hyllning till vigilanten, till medborgargardet, utan till alla de som upprätthåller lagen, en hyllning till polisen. För till viss del är detta just vad superhjälten är: någon som iklädd uniform bekämpar brott. Även om uniformen är en annan (få poliskårer skulle kunna värva medlemmar om polisen var tvungna att klä ut sig i något som mest liknar en ballerinadräkt eller något ur ett nerrökt barnprogram) så är grundtanken densamma: att genom våld och hot om våld upprätthålla ordningen, samtidigt som själva utövarna avpersonifierar och dehumaniserar sig själva genom att klä ut sig och maskera sin mänsklighet. Genom att vara något annat än vanliga människor blir deras våldutövande accepterbart och logiskt. Människor får inte utöva våld mot varandra, det vet vi, men maskerade människor är en helt annan sak (ungefär som att döda i krig inte är mord, eftersom mord begås av människor, inte soldater).
Watchmen är en kritik av denna idé. Denna kritik är tydligare i serien (som är mer skoningslös mot de superhjältar den porträtterar) men finns fortfarande som en tydlig del av filmen. Allra tydligast är det kanske när superhjältarna hjälper USA i vietnamkriget: en av dem används som ett levande massförstörelsevapen, en annan dödar en kvinna som är gravid med hans barn. Kritiken är också tydlig när superhjälten Rorschach konstaterar att en lesbisk superhjälte som mördats på grund av sin sexuella läggning fått vad hon förtjänade. Här kan man också ana ett annat viktigt drag i kritiken av superhjälteidén – det är en i grunden fruktansvärt konservativ idé. Det superhjälten gör är att upprätthålla status quo, något som de amerikaner som skapade genren såg som det mest hjältemodiga någon kunde göra. Det är därför som Stålmannen hellre stoppar ett urspårat tåg än världssvälten, även om det senare skulle rädda mer liv så skulle det också störa den ordning som de traditionella superhjältarna upprätthåller: världskapitalismen, the american way, etc… (en mer djupgående belysning av denna idé finns i Neil Gaimans Miracleman).
En intressant förändring som gjorts i översättningen från serie till film är att slutet har ändrats. I båda versionerna slutar berättelsen med att en världsutopi etableras av en superhjälte vid namn Ozymandias. Hur denna utopi etableras skiljer sig markant mellan de två versionerna. I serien skapas utopin genom etablerandet av en imaginär yttre fiende och i filmen skapas denna utopi genom etablerandet av en imaginär hämndlysten gud. Kanske är det en anpassning till samtiden: i åttiotalets kalla krig var det naturligt att prata om skapandet av sammanhållning genom uppfinnandet av fiender att förenas mot, idag handlar istället världspolitiken om religion. Men det riktigt intressanta är kanske att en världsutopi faktiskt etableras, alla utopiska idéer är i grunden radikala (då de antyder möjligheten av en annan värld) och att placera det utopiska i en så genomkonservativ genre som superhjälteserien gör naturligtvis att detta radikala drag framstår så mycket tydligare.
Att skapa kultur som kritiserar den moraliska grundtanken i superhjälteserien kan ses som en ganska meningslös sysselsättning men naturligtvis uppstår superhjälteseriernas moral inte ur ett kulturellt vakuum. Snarare är den en direkt spegling av ett konservativt samhälles problemformulering: problemet är inte status quo utan allt som stör det. Detta sätt att betrakta samhällets problem är tyvärr fortfarande aktuellt (bl.a. ska den tydligen utgöra en av grunderna i alliansens valstrategi) och alla populärkulturella fenomen som kritiserar det är därför enligt min mening högintressanta. Därför kan det vara värt att se Watchmen (om man inte orkar läsa serien) trots att Malin Åkermans skådespeleri är smärtsamt dåligt och att se filmen innebär att man måste genomlida en sexscen som tycks klippt och skuren ur någon b-film från åttiotalet.
/Felix
Sep 3rd, 2009 by Robert
Andra delen i serien om posthumanism försöker belysa dess förhållande till dess föregångare antihumanismen. En varning för upprepningar är dock på sin plats.
Dagens text är tillägnad Isak, på det att han ska sluta kasta bort dyrbar tid och bukdeg på att ränna från bokhandlare till bokhandlare och lära sig att söka efter Attilas skostorlek bland bloggar istället för böcker.
—
Tony Davies definierar i sin bok Humanism (1997) antihumanismen som ett principiellt avståndstagande från uppfattningen att vår förståelse av världen och livet i världen skall utgå ifrån mänskliga värden och intressen. Detta avståndstagande kan åberopas på olika grunder: religiösa, filosofiska, etiska eller vetenskapliga. De som förekommer i den här texten kan bäst kategoriseras in under den filosofiska antihumanismen.
Den antihumanistiska tendensen (snarare än rörelsen) får sitt genomslag på 60-talet i Frankrike som en opposition mot den existentialistiska humanismen som dominerat 50-talet med Sartre, Beauvoir och Camus som främsta företrädare. Inspirerade av Nietzsche och Freud men också den sene Marx och den sene Heidegger samt lingvisten Saussure menar man att den humanistiska synen på människan, världen, historien och språket är antropocentrisk och därför ger en ensidig (subjektiv om man så vill) och direkt felaktig bild av såväl världen som människan själv. För antihumanismen, åtminstone i detta tidiga skede, blir istället strukturen utgångspunkten och strukturanalysen den privilegierade metoden för en korrekt förståelse av tillvaron.
Den strukturaltiska analysen tar sig olika uttryck. För Lacan är det Freuds omedvetna som läggs under den strukturalistiska luppen och framträder som en komplicerad men strukturellt överskådlig psykologisk/semiotisk process som bestämmer människans existens. För Levi-Strauss och Althusser är det historien som är studieobjektet och man vänder sig emot tanken på att människan gör/skapar historia. Althusser utgår ifrån den sene Marx (Kapitalet) och menar att historien skapas av produktionsprocesserna, att samhället är en ekonomisk och social struktur, och att det liberala humanistiska subjektet endast är en illusion sprungen ur det kapitalistiska samhällets ”överbyggnad”. Levi-strauss är har en mera generell teori om historien. För honom är inte produktionsprocesserna det primära utan istället strukturen som sådan. Språket är det som ger människan tillgång till strukturerna och som också skapar egna strukturer, ett autonomt redskap som organiserar naturen åt oss. Vissa strukturer är universella (föräldrastrukturen, objekt/subjekt etc.) andra kontingenta och partikulära, ex ”västerlandet”.
För Foucault är tanken på människan som sådan en strukturell skapelse, en diskurs som tog sin början under renässansen och fulländades med det moderna tänkandets födelse under upplysningen. Denna epok eller detta episteme som han kallar det, är dock på väg att lösas upp, vilket kommer innebära väldiga förändringar i vår (vilkas?) världsuppfattning och också ”människans” död.
Detta ytterst abstrakta, absoluta sätt att analysera världen och människan med anspråk på att göra ”naturvetenskap” av de så kallade humanvetenskaperna innebar visserligen en revolution i det västerländska tänkandet men skulle inte förbli okritiserat särskilt länge. Redan mot slutet av 60-talet började tänkare som Derrida, Kristeva och Deleuze att ifrågasätta ”strukturalismens” fundamentalistiska tro på strukturens transparens och förklaringsvärde. Det strukturalistiska tänkandet ifrågasatte inte sin egen begreppsapparat och kunde därmed inte dra de fulla konsekvenserna av sitt avståndstagande från antropocentrismen. För poststrukturalisterna var strukturerna inte något objektivt som låg och väntade på att analytikern skulle upptäcka dem, utan något som skapades i själva analysen, via språket (och det talande subjektet?) som hela tiden skapade den skillnad man sade sig upptäcka. Människan, subjekt eller inte subjekt, tycktes alltså inte vara helt utspelad ändå.
Istället för att vara ett totalt brott med humanismen övergick så antihumanismen i en posthumanism som visserligen inte satte människan i centrum, men inte heller förlitade sig på några givna strukturer , utan var tvungen att hela tiden förhålla sig till bägge dessa epicentrum och rentav fler därtill.
Ett av de axiom som antihumanismen aldrig ifrågasatte var den binära oppositionen, vilken det post-humanistiska/strukturaliska tänkandet (sedan 80-talet och framåt) avslöjat som en instabil eller rentav kontingent sanning. Uppdelningen i man/kvinna, människa/djur, objekt/subjekt, fysiskt/icke-fysiskt, natur/kultur etc. har, inte minst genom naturvetenskapliga upptäckter och uppfinningar, visat sig vara mer eller mindre ohållbara. Donna Haraways Cyborg är ett begrepp som kommit till för att försöka överbrygga sådana binära oppositioner, i det här fallet de mellan människa/teknik och människa/djur. Friedrichs Kittlers medieteori, som mer eller mindre likställer människor med maskiner i det att de bägge processar information och fungerar som medium, är en annan variant på samma tema (mer om dessa två i nästa inlägg). Derrida skriver numera bl.a. om sina katter och menar att vi måste omformulera våra relationer till andra varelser på ett sätt som gör att vi kan utgå ifrån de likheter vi har istället för det som skiljer oss åt.
Det är tydligt att subjektet här har kommit tillbaka som ett betydelsefullt begrepp, om än inte i den humanistiska bemärkelsen. Man talar om att vi måste inse att alla varelser är subjekt med relationer till varandra. För Derrida kan man exempelvis inte tala om djur som en viss sorts varelser, lika lite som man kan tala om människan som en homogen varelse, varje art och individ har unika egenskaper och existentiella villkor.
Samtidigt är posthumanismen långt ifrån lika säker på humanismens ickevärde som antihumanismen var. Människans död och vidgandet av subjektsbegreppet till att inkludera djur och maskiner/datorer innebär också att de så kallade ’mänskliga rättigheterna’ sätts på prov. Vad händer när människan förlorar sin ontologiska särställning och reduceras till strukturella effekter eller inkluderas i en oändlig kategori av varelser? Kommer ”de andra” att vinna rättigheter, eller kommer ”vi” att förlora våra.
Will there be no dawn for men?
Aug 18th, 2009 by Robert
Serien om posthumanismen tar här sin början med den kanske mest slitna av alla akademiska termer: Subjekt.
—
Exakt vad begreppet subjekt refererar till är inte lätt att säga. Lättare är att konstatera att det stått i centrum i den debatt kring människans väsen och humanismen som sedan 60-talet dominerat debatten inom humanvetenskaperna i västvärlden. Väldigt förenklat skulle man kunna reducera ner denna oöverskådliga debatt till två frågor: Vad är ett subjekt och i den mån det existerar i vilken utsträckning kan människan sägas vara ett subjekt?
Den klassiska humanismens subjekt kan sägas utgå ifrån det cartesianska subjektet, där subjektet likställs med medvetandet eller tänkandet och åtskiljs ifrån utsträckningen, det fysiska/världen/kropppen. Hur förhållandet är mellan dessa två entiteter/väsen klargörs aldrig explicit hos Descartes men klart är att subjektet/medvetendet är det primära; det går att föreställa sig att världen inte existerar men inte att mitt tänkande inte existerar. Detta antropocentriska perspektiv på verkligheten som avhängig av subjektet och inte tvärtom, är med skiftande rigiditet den dominerande uppfattningen fram till 60-talets antihumanism. Med denna dualistiska syn på subjektet som något avskiljt ifrån det fysiska och dess kausallagar följer tanken på subjektet som en fri agent, som herre över sig själv. Sartre, kanske den siste store humanisten, formulerar det som bekant att för det mänskliga subjektet gäller att ’existensen föregår essensen’. En människas liv är inte bestämt av vad hon är utan av vad hon gör. Hon har alltid ett eget val. Detta kommer sig av att hon är ett ”intet” ett hål i varat, som han genom att misstolka Heidegger väljer att uttrycka det. För Sartre innebär dock inte detta att alla människor lever utifrån dessa betingelser, istället följer de flesta auktoriteter eller ”massan” och handlar i så kallad ”ond tro” istället för att göra ”autentiska val”. Människans subjektivitet är alltså för Sartre en möjlighet snarare än en nödvändighet. 
Inspirerade av Nietzsche, Heidegger men också Freud, Marx och lingvisten Saussure träder så på 60-talet ett antal så kallade antihumanistiska tänkare (mer om dessa i nästa del) fram och ifrågasätter bilden av människan och subjektet. Från Nietzsche fick man kritiken av uppdelningen kropp/själ och destruktionen av subjektets fria vilja som Nietzsche omformade till en universell ”vilja till makt”. Från Heideggers svar på Sartres existentialistiska humanism ifrågasatte man splittringen natur/kultur, människa/värld vilken Heidegger menade dolde den verkliga gemensamma delaktigheten i Varat. Freuds ”upptäckt” av det omedvetnas okontrollerbara påverkan på mänskliga handlingar gav ytterligare argument för att ifrågasätta det mänskliga subjektets autonoma vilja och i den sene Marx fann Lois Althusser argument för att de materiella produktionsförhållandena bestämde individen snarare än tvärtom. Till detta fogades så slutligen Saussures lära om språkets inre av det talande subjektet oberoende struktur och meningsskapande, vilket ifrågasatte själva grunden för hela den humanistiska filosofin, som ju utgått ifrån språkanalysen som sitt instrument för att nå sanning om världen och om människan.
Det humanistiska subjektet, autonomt och oavhängigt, attackerades nu på alla fronter och förvandlades till en slavliknande entitet som styrdes av en mängd olika yttre krafter och strukturer och förefall vara fullständigt determinerat och ofritt. Slogans som ’jag tänker inte, jag är tänkt’ och ’jag talar inte jag är talad’ sprayades nu över Descartes allt blekare ’cogito ergo sum’. Att här tala om ett fullständigt brott med den gamla traditionen är dock att säga för mycket, ty kvar finns ännu detta ’jag’, fast nu som ett subjekt slaget i bojor.
Det nya subjektet är inte något medfött utan något som blir till och platsen för denna tillblivelse är språket. För Lacan sker detta när barnet lämnar den imaginära fasen och via spegelstadiet träder in i det symboliska, som är (det syntaktiska, grammatiska) språket. Eftersom det symboliska språket är ett ”förprogrammerad” system av betydelser och mening, innebär det att det subjekt som blir till där är betingat och att dess ”fria val” är ytterst få. Denna förprogrammering utgörs enligt Foucault av så kallade diskurser, som är historiskt formade regler för vad som går att säga och i förlängningen tänka. För Derrida hålls diskursen vid liv genom att skriften är primär i förhållande till talet, det skrivna lämnar ’spår’ i talet som gör att det redan sagda alltid är närvarande och bestämmande för det som uttalas i nuet. Därmed är subjektet aldrig ensamt i sitt tal/tänkande utan ”hemsöks” hela tiden av spöken som existerar i den skrivna texten. Subjektet är splittrat, inte enhetligt. Det talar alltid med flera stämmor samtidigt, ordet är med Bachtins ord ’dialogiskt’, och människan/subjektet är med Djävulens ord alltid ’legio’ (många).
I vår tid, när datorn alltmer är alltings mått, får denna insikt (?) nya formuleringar. Istället för att definiera subjektet som ett resultat/substrat av språkliga tecken börjar är det idag allt vanligare att tala om subjektet som en kod, eller ett medium för informationsflöden. Redan på 50-talet skrev cybernetikern och matematikern Norbert Wiener att ”vi är ingenting annat än strömvirvlar i en flod med evigt rinnande vatten. Vi är inga ämnen som förbliver, utan mönster, som förevigar sig själva.” Allusionerna till Herakleitos flod är förstås uppenbara och det är såklart ingen slump att dagens posthumanistiska tänkare återknyter till Nietzsches och Heideggers gamla käpphästar försokratikerna.
Samtidigt är det inte alla som är villiga att helt ge upp iden om subjektet. Exempelvis Kristeva håller med Lacan om att vi blir till i språket men menar samtidigt att det inte är fråga om en ensidig påverkan. ’Det talande subjektet’ är nämligen det som förändrar språket, då det mänskliga subjektet är länken mellan ’det semiotiska’, den skapande kraften och det symboliska. Det syntaktiska, grammatiska, digitala språket (koden om man så vill) kan inte på egen hand utvecklas utan behöver människans kreativa/poetiska input. Språket formar människan/subjeket men det är också tvärtom.