Kalle och Hobbe - om uppsatsskrivande

Den här uppsatsen skrivs för att försvara den här uppsatsen.

Uppsatsen är kanske inte mer än ett självförsvar för att skydda det som egentligen inte har skrivits. Författaren har likväl putsat till sina intetsägande meningar för att ändå ge intrycket av att ha skrivit en riktig uppsats, vilket få uppsatser är – om det alls finns några. Förhoppningsvis kan uppsatsen vara till nytta för framtida uppsatsskrivande som också bearbetar problem genom att inte lösa några.

Syfte

Den här studien görs för att i processen gardera den mot all sorts kritik genom att undvika all sorts säkerhet och skärpa i meningsformulerandet och förmodligen skriva uppsatsen på ett tämligen trevande sätt så att den, som alla andra uppsatser, antagligen är i stort sett menlös. Med en tveksam och lika vacklande som osäker ton kommer den här studien måhända vara ett försök att säga så lite som möjligt. Syftet är att redogöra för om det är möjligt att skriva ner en kedja av krångliga ord utan att egentligen få någonting sagt. Därtill kommer självständighet att uttryckas genom att vaska ut all anspråksfull självständighet med urholkande ord. En jämförande läsning av ett par böcker kommer egentligen inte att göras, allt för att i så stor utsträckning som möjligt undvika att lyfta fram några egentliga skillnader och likheter mellan dem. Ingenting kommer att sägas. Syftet är att ge skenet av att någonting ändå har sagts, genom att bruka ett så försiktigt språk som möjligt, det vetenskapliga icke-sägande-språket, för att egentligen inte alls, men ändå på något sätt, och ändå inte nå någon slutsats. Litteraturvetenskapliga ord som ”diskurs”, ”kronotopi” och ”intersubjektivitet” kommer kanske att användas, men inte för att försöka göra anspråk på något, utan snarare för att ge intrycket av att uppsatsförfattaren är mycket lärd och besitter klokhet och auktoritet som läsaren inte borde kritisera. Det primära syftet är alltså att inte säga något alls medan bisyftet dock är att ge intrycket av att uppsatsförfattaren är klok som en bok och bär mycket tjocka glasögon trots att han – förmodligen – är dum som ett spån.

Varning: Allt är fåfänglighet!

Metod

Teorin om hur-man-säger-ingenting-alls-men-ändå-ger-intrycket-av-att-något-har-blivit-sagt-med-så-många-ord-som-möjligt kommer att användas. Retoriska frågor som ställs upp för att enkelt kunna besvaras, kommer att ställas upp för att enkelt kunna besvaras. Exempelvis: Är det här en fråga? Är också detta en fråga? Rävord ur närmaste rävgryta kommer att vispas samman till en kalops av ingenting, även om ett bildspråk som detta kan vara för intressant för att kunna inkluderas i denna intetsägande härva av osagdheter, som gör anspråk endast på anspråkslöshet. Exempelvis kommer ”kanske” ödmjukt att användas istället för att inte riskera att någonting blir sagt och måhända kommer ”kanske” att möjligtvis, kanske och måhända blandas med skenobjektifierande ord och förklenande meningar. Uppsatsens helhet kommer förmodligen att vara i stort sett intetsägande. Metoden har noggrant utarbetats för att skydda uppsatsförfattaren från all möjlig kritik, eftersom han eller hon egentligen inte har sagt någonting alls med uppsatsen – förmodligen.

Avgränsningar

Sanningsanspråk och varje mening som skulle kunna bidra med ökad kunskap kommer att undvikas. Litteraturen som kommer att analyseras har valts ut för att den är enkel att reducera ner till att inte heller den göra sanningsanspråk och bidra med ökad kunskap. Materialets relevans bygger på att det måhända, kanhända och törhända kan bidra med ökad oförståelse.

Tidigare forskning

Den här uppsatsen är förmodligen en mall för all tidigare litteraturvetenskaplig forskning. Det finns nämligen en möjlighet att ingenting heller tidigare har sagts i liknande studier. Därför kommer tidigare forskning att användas rikligt för att kunna utöka textmassan i den här uppsatsen som inte säger någonting, under förutsättningen att detta utförs formellt korrekt. Detta bör annars bortses från liksom allt annat i den här uppsatsen som riskerar att säga någonting mer än vad regelverket godkänner, vilket förmodligen inte är någonting alls.

Analys

Det kan vara på sin plats att säga att ingenting här egentligen behöver skrivas, eftersom ingenting här egentligen sägs, varken i den här uppsatsen eller i någon annan om de följer reglerna och god sed. Det här är således en sammanfattning av vad som annars inte hade sagts. Ord som diskurs, kronotopi och intersubjektivitet har ändå inkluderats kanske mest av vana, men också för att läsaren ändå ska kunna tro att han kanske ändå kanske har läst något vettigt – kanske. Det här kan te sig problematiskt, men det är det med all trolighet inte. Det är förmodligen i huvudsak egentligen måhända, kanhända och törhända mest befängt. Detta kommer dock inte att uttryckas utan försvagande omskrivningar, då ett sådant postulerande riskerar att kunna betyda något, utan även detta kräver att ett kanske skrivs in i uppsatsen – kanske.

Slutsats

Det har visat sig svårt att försöka säga något genom att inte säga något. Ingenting har därför sagts. En hel del dumma fånigheter och överflummiga akademikeruttryck, som egentligen inte har belagts av någonting alls, har dock klätts i formella, byråkratiska och svårstavade termer som ingen kan definiera, för att ge skenet av att uppsatsförfattaren ändå visste vad han talade om, vilket han förmodligen aldrig kommer att göra.

Avslutande diskussion

Här kommer en del frågor att ställas för att distrahera varje kritisk röst och avleda dem från att angripa uppsatsen. Vad borde man exempelvis tänka på för att glömma bort vad som inte har sagts? Skulle även detta kunna bidra till ökad oförståelse och allmän förvirring? Vad finns det mer man kan säga som egentligen inte säger något alls, men ger sken av att vara lika smart som det som inte har sagts här? Förhoppningsvis kan framtida forskning visa att den här traditionen av intetsägande problemformuleringar består. Den här uppsatsen har i alla fall kanske visat att det är fullt möjligt att kanske inte säga någonting alls, men att man kan komma undan med det eftersom läsaren så gärna vill att det han har tagit till sig faktiskt har en mening även om det förmodligen är fullständigt meningslöst. Här har emellertid inte ett uns av en aning av ingenting alls, om ens det, blivit sagt.

Undertecknat:

Oddnejm

Litteraturvetare och vetenskapsman,
uppsatsförfattaren till mallen för god vetenskap,
och normen för hur man skriver en mycket väl godkänd uppsats - trots att man är en tönt.