Category Archives: Artikelserie om Posthumanism

För eller emot eller före eller efter

Posted by under Artikelserie om Posthumanism

Andra delen i serien om posthumanism försöker belysa dess förhållande till dess föregångare antihumanismen. En varning för upprepningar är dock på sin plats.

Dagens text är tillägnad Isak, på det att han ska sluta kasta bort dyrbar tid och bukdeg på att ränna från bokhandlare till bokhandlare och lära sig att söka efter Attilas skostorlek bland bloggar istället för böcker.

—

Tony Davies definierar i sin bok Humanism (1997) antihumanismen som ett principiellt avståndstagande från uppfattningen att vår förståelse av världen och livet i världen skall utgå ifrån mänskliga värden och intressen. Detta avståndstagande kan åberopas på olika grunder: religiösa, filosofiska, etiska eller vetenskapliga. De som förekommer i den här texten kan bäst kategoriseras in under den filosofiska antihumanismen.

Den antihumanistiska tendensen (snarare än rörelsen) får sitt genomslag på 60-talet i Frankrike som en opposition mot den existentialistiska humanismen som dominerat 50-talet med Sartre, Beauvoir och Camus som främsta företrädare. Inspirerade av Nietzsche och Freud men också den sene Marx och den sene Heidegger samt lingvisten Saussure menar man att den humanistiska synen på människan, världen, historien och språket är antropocentrisk och därför ger en ensidig (subjektiv om man så vill) och direkt felaktig bild av såväl världen som människan själv. För antihumanismen, åtminstone i detta tidiga skede, blir istället strukturen utgångspunkten och strukturanalysen den privilegierade metoden för en korrekt förståelse av tillvaron.

Den strukturaltiska analysen tar sig olika uttryck. För Lacan är det Freuds omedvetna som läggs under den strukturalistiska luppen och framträder som en komplicerad men strukturellt överskådlig psykologisk/semiotisk process som bestämmer människans existens. För Levi-Strauss och Althusser är det historien som är studieobjektet och man vänder sig emot tanken på att människan gör/skapar historia. Althusser utgår ifrån den sene Marx (Kapitalet) och menar att historien skapas av produktionsprocesserna, att samhället är en ekonomisk och social struktur, och att det liberala humanistiska subjektet endast är en illusion sprungen ur det kapitalistiska samhällets ”överbyggnad”. Levi-strauss är har en mera generell teori om historien. För honom är inte produktionsprocesserna det primära utan istället strukturen som sådan. Språket är det som ger människan tillgång till strukturerna och som också skapar egna strukturer, ett autonomt redskap som organiserar naturen åt oss. Vissa strukturer är universella (föräldrastrukturen, objekt/subjekt etc.) andra kontingenta och partikulära, ex ”västerlandet”.

För Foucault är tanken på människan som sådan en strukturell skapelse, en diskurs som tog sin början under renässansen och fulländades med det moderna tänkandets födelse under upplysningen. Denna epok eller detta episteme som han kallar det, är dock på väg att lösas upp, vilket kommer innebära väldiga förändringar i vår (vilkas?) världsuppfattning och också ”människans” död.

Detta ytterst abstrakta, absoluta sätt att analysera världen och människan med anspråk på att göra ”naturvetenskap” av de så kallade humanvetenskaperna innebar visserligen en revolution i det västerländska tänkandet men skulle inte förbli okritiserat särskilt länge. Redan mot slutet av 60-talet började tänkare som Derrida, Kristeva och Deleuze att ifrågasätta ”strukturalismens” fundamentalistiska tro på strukturens transparens och förklaringsvärde. Det strukturalistiska tänkandet ifrågasatte inte sin egen begreppsapparat och kunde därmed inte dra de fulla konsekvenserna av sitt avståndstagande från antropocentrismen. För poststrukturalisterna var strukturerna inte något objektivt som låg och väntade på att analytikern skulle upptäcka dem, utan något som skapades i själva analysen, via språket (och det talande subjektet?) som hela tiden skapade den skillnad man sade sig upptäcka. Människan, subjekt eller inte subjekt, tycktes alltså inte vara helt utspelad ändå.

Istället för att vara ett totalt brott med humanismen övergick så antihumanismen i en posthumanism som visserligen inte satte människan i centrum, men inte heller förlitade sig på några givna strukturer , utan var tvungen att hela tiden förhålla sig till bägge dessa epicentrum och rentav fler därtill.

Ett av de axiom som antihumanismen aldrig ifrågasatte var den binära oppositionen, vilken det post-humanistiska/strukturaliska tänkandet (sedan 80-talet och framåt) avslöjat som en instabil eller rentav kontingent sanning. Uppdelningen i man/kvinna, människa/djur, objekt/subjekt, fysiskt/icke-fysiskt, natur/kultur etc. har, inte minst genom naturvetenskapliga upptäckter och uppfinningar, visat sig vara mer eller mindre ohållbara. Donna Haraways Cyborg är ett begrepp som kommit till för att försöka överbrygga sådana binära oppositioner, i det här fallet de mellan människa/teknik och människa/djur. Friedrichs Kittlers medieteori, som mer eller mindre likställer människor med maskiner i det att de bägge processar information och fungerar som medium, är en annan variant på samma tema (mer om dessa två i nästa inlägg). Derrida skriver numera bl.a. om sina katter och menar att vi måste omformulera våra relationer till andra varelser på ett sätt som gör att vi kan utgå ifrån de likheter vi har istället för det som skiljer oss åt.

Det är tydligt att subjektet här har kommit tillbaka som ett betydelsefullt begrepp, om än inte i den humanistiska bemärkelsen. Man talar om att vi måste inse att alla varelser är subjekt med relationer till varandra. För Derrida kan man exempelvis inte tala om djur som en viss sorts varelser, lika lite som man kan tala om människan som en homogen varelse, varje art och individ har unika egenskaper och existentiella villkor.

Samtidigt är posthumanismen långt ifrån lika säker på humanismens ickevärde som antihumanismen var. Människans död och vidgandet av subjektsbegreppet till att inkludera djur och maskiner/datorer innebär också att de så kallade ’mänskliga rättigheterna’ sätts på prov.  Vad händer när människan förlorar sin ontologiska särställning och reduceras till strukturella effekter eller inkluderas i en oändlig kategori av varelser? Kommer ”de andra” att vinna rättigheter, eller kommer ”vi” att förlora våra.

Will there be no dawn for men?

”Legion heter jag, för vi är många”

Posted by under Artikelserie om Posthumanism

Serien om posthumanismen tar här sin början med den kanske mest slitna av alla akademiska termer: Subjekt.

—

Exakt vad begreppet subjekt refererar till är inte lätt att säga. Lättare är att konstatera att det stått i centrum i den debatt kring människans väsen och humanismen som sedan 60-talet dominerat debatten inom humanvetenskaperna i västvärlden. Väldigt förenklat skulle man kunna reducera ner denna oöverskådliga debatt till två frågor: Vad är ett subjekt och i den mån det existerar i vilken utsträckning kan människan sägas vara ett subjekt?

Den klassiska humanismens subjekt kan sägas utgå ifrån det cartesianska subjektet, där subjektet likställs med medvetandet eller tänkandet och åtskiljs ifrån utsträckningen, det fysiska/världen/kropppen. Hur förhållandet är mellan dessa två entiteter/väsen klargörs aldrig explicit hos Descartes men klart är att subjektet/medvetendet är det primära; det går att föreställa sig att världen inte existerar men inte att mitt tänkande inte existerar. Detta antropocentriska perspektiv på verkligheten som avhängig av subjektet och inte tvärtom, är med skiftande rigiditet den dominerande uppfattningen fram till 60-talets antihumanism. Med denna dualistiska syn på subjektet som något avskiljt ifrån det fysiska och dess kausallagar följer tanken på subjektet som en fri agent, som herre över sig själv. Sartre, kanske den siste store humanisten, formulerar det som bekant att för det mänskliga subjektet gäller att ’existensen föregår essensen’. En människas liv är inte bestämt av vad hon är utan av vad hon gör. Hon har alltid ett eget val. Detta kommer sig av att hon är ett ”intet” ett hål i varat, som han genom att misstolka Heidegger väljer att uttrycka det. För Sartre innebär dock inte detta att alla människor lever utifrån dessa betingelser, istället följer de flesta auktoriteter eller ”massan” och handlar i så kallad ”ond tro” istället för att göra ”autentiska val”. Människans subjektivitet är alltså för Sartre en möjlighet snarare än en nödvändighet. Heidegger

Inspirerade av Nietzsche, Heidegger men också Freud, Marx och lingvisten Saussure träder så på 60-talet ett antal så kallade antihumanistiska tänkare (mer om dessa i nästa del) fram och ifrågasätter bilden av människan och subjektet. Från Nietzsche fick man kritiken av uppdelningen kropp/själ och destruktionen av subjektets fria vilja som Nietzsche omformade till en universell ”vilja till makt”. Från Heideggers svar på Sartres existentialistiska humanism ifrågasatte man splittringen natur/kultur, människa/värld vilken Heidegger menade dolde den verkliga gemensamma delaktigheten i Varat. Freuds ”upptäckt” av det omedvetnas okontrollerbara påverkan på mänskliga handlingar gav ytterligare argument för att ifrågasätta det mänskliga subjektets autonoma vilja och i den sene Marx fann Lois Althusser argument för att de materiella produktionsförhållandena bestämde individen snarare än tvärtom. Till detta fogades så slutligen Saussures lära om språkets inre av det talande subjektet oberoende struktur och meningsskapande, vilket ifrågasatte själva grunden för hela den humanistiska filosofin, som ju utgått ifrån språkanalysen som sitt instrument för att nå sanning om världen och om människan.

Det humanistiska subjektet, autonomt och oavhängigt, attackerades nu på alla fronter och förvandlades till en slavliknande entitet som styrdes av en mängd olika yttre krafter och strukturer och förefall vara fullständigt determinerat och ofritt. Slogans som ’jag tänker inte, jag är tänkt’ och ’jag talar inte jag är talad’ sprayades nu över Descartes allt blekare ’cogito ergo sum’. Att här tala om ett fullständigt brott med den gamla traditionen är dock att säga för mycket, ty kvar finns ännu detta ’jag’, fast nu som ett subjekt slaget i bojor.

Det nya subjektet är inte något medfött utan något som blir till och platsen för denna tillblivelse är språket. För Lacan sker detta när barnet lämnar den imaginära fasen och via spegelstadiet träder in i det symboliska, som är (det syntaktiska, grammatiska) språket. Eftersom det symboliska språket är ett ”förprogrammerad” system av betydelser och mening, innebär det att det subjekt som blir till där är betingat och att dess ”fria val” är ytterst få. Denna förprogrammering utgörs enligt Foucault av så kallade diskurser, som är historiskt formade regler för vad som går att säga och i förlängningen tänka. För Derrida hålls diskursen vid liv genom att skriften är primär i förhållande till talet, det skrivna lämnar ’spår’ i talet som gör att det redan sagda alltid är närvarande och bestämmande för det som uttalas i nuet. Därmed är subjektet aldrig ensamt i sitt tal/tänkande utan ”hemsöks” hela tiden av spöken som existerar i den skrivna texten. Subjektet är splittrat, inte enhetligt. Det talar alltid med flera stämmor samtidigt, ordet är med Bachtins ord ’dialogiskt’, och människan/subjektet är med Djävulens ord alltid ’legio’ (många).

I vår tid, när datorn alltmer är alltings mått, får denna insikt (?) nya formuleringar. Istället för att definiera subjektet som ett resultat/substrat av språkliga tecken börjar är det idag allt vanligare att tala om subjektet som en kod, eller ett medium för informationsflöden. Redan på 50-talet skrev cybernetikern och matematikern Norbert Wiener att ”vi är ingenting annat än strömvirvlar i en flod med evigt rinnande vatten. Vi är inga ämnen som förbliver, utan mönster, som förevigar sig själva.” Allusionerna till Herakleitos flod är förstås uppenbara och det är såklart ingen slump att dagens posthumanistiska tänkare återknyter till Nietzsches och Heideggers gamla käpphästar försokratikerna.

Samtidigt är det inte alla som är villiga att helt ge upp iden om subjektet. Exempelvis Kristeva håller med Lacan om att vi blir till i språket men menar samtidigt att det inte är fråga om en ensidig påverkan. ’Det talande subjektet’ är nämligen det som förändrar språket, då det mänskliga subjektet är länken mellan ’det semiotiska’, den skapande kraften och det symboliska. Det syntaktiska, grammatiska, digitala språket (koden om man så vill) kan inte på egen hand utvecklas utan behöver människans kreativa/poetiska input. Språket formar människan/subjeket men det är också tvärtom.

Posthumanism

Posted by under Artikelserie om Posthumanism, Filosofi

metropolis_still

Detta inlägg är en introduktion till en kommande artikelserie om Posthumanismen som jag kommer att posta här med jämna mellanrum. En varning för känsliga läsare bör dock utlysas;

Följande texter är extremt torra, pretentiösa och innehåller grova generaliseringar, en och annan felaktighet och endast ett fåtal ekvilibristiska metaforer.

—

Om man ska tro många vetenskapsmän och tänkare håller vi (människan som varelse) på att äntra ett nytt historiskt paradigm, både i  teoretisk och i praktisk bemärkelse. Den nya tillvaron, som vi i viss utsträckning redan befinner oss i, går under beteckningen posthumanistisk. Förkortat till en mening handlar det om en övergång från en tillvaro med människan i centrum till en decentraliserad tillvaro och där människan (så som vi känt henne hittills) bara utgör en av många referenspunkter. Orsaken till detta perspektivskifte beror på en mängd olika naturvetenskapliga ”landvinningar” och filosofiska insikter som de senaste femtio åren tvingat oss till att ifrågasätta och omvärdera en mängd olika ”fakta” som vi tidigare mer eller mindre tagit för givna. Ifrågasättandet rör framförallt olika kategoriseringar och gränsdragningar, såsom oppositionerna människa/djur, människa/teknik, man/kvinna, fysiskt/icke-fysiskt, subjekt/objekt, förnuft/känsla osv. Ur kritiken av dessa rigida kvalitativa uppdelningar följer att vi blir tvungna att också omvärdera vårt förhållande till olika varelser och ting.

I denna utveckling är relationen mellan naturvetenskap och filosofi och de andra så kallade humanistiska vetenskaperna av central betydelse. Oavsett huruvida de bägge ”trosförbunden”  under paradigmets utveckling medvetet förhållit sig till varandras rön eller inte, går deras intima relation idag, i retrospektiv, inte att förneka. Utvecklingen av datorn, Internet, robotar och inom en snar framtid AI, har både påverkats av och påverkat den humanistiska teoribildningen om övermänniskan, tecken, rhizom, cyborgs och kognisfären (dessa begrepp kommer att förklaras senare, förhoppningsvis).

För många innebär detta paradigmskifte en befrielse. Gamla, förtryckande hierarkier och uppdelningar raseras och individens eller en viss grupps frihet ökar i takt med att normens ressentiment förlorar i styrka. Många ser också den nya tekniken och de möjligheter till förbättringar vad gäller människans fysiska och mentala kapacitet som den medför, som nästa naturliga steg i evolutionen. Traumat efter mördade guden får äntligen sin upplösning då vi själva träder i hans ställe och fullt ut tar makten över vårt eget öde, utan att längre vara begränsade naturen och dess lagar.

Andra är mer skeptiska. Ökade möjligheter och kapaciteter för människan har historiskt sett inte alltid inneburit en ökad etisk övervägningsförmåga, tvärtom är mycket av den teknik vi idag använder till vardags tillkommen med militära syften med mål att åsamka så mycket skada som möjligt på ting och varelser. Kanske är denna ”krigslogik” oupplöslig med den moderna tekniken? I så fall leder den ökande integrationen mellan människa och maskin inte till någon ”människan befrielse” utan snarare till fler och dödligare krig och slutligen hennes undergång. För de mest radikala motståndarna mot posthumanismens landvinningar är AI och nanoteknik inga mänsklighetens keruber utan snarare uppdaterade versioner av apokalypsens fyra ryttare.

Men det finns även mindre radikal skepsis. Destabiliseringen av vad som är en människa innebär också en utmaning emot de mänskliga rättigheter och den ”humanism” som sägs genomsyra de demokratiska värden som idag, åtminstone i teorin, utgör en motvikt mot de lidandets mekanismer som manifesterar sig i kapitalistisk rovdrift och religiös fundamentalism av olika bekännelser. Många ser gärna att fler kategorier inkluderas på jämställd basis i det mänskliga registret, så som det senaste århundradets feministiska och post-koloniala kamp medfört, men steget därifrån till att helt rasera människan som unik varelse och istället upprätta en (oändlig?) katalog över olika former av liv, är stort.

Utifrån denna korta presentation kan det se ut som att det posthumanistiska paradigmet är omgivet av två fundamentalt kontradiktoriska grupperingar, där den ena gör allt för att försvara det och den andra allt för att förstöra det. Så är givetvis inte fallet. Istället pågår idag en många gånger sansad och resonerande och så gott som alltid högst intressant diskussion kring de frågor som posthumanismen ställer till oss. Humanismen i post-humanismen är långt ifrån död, och för en del är den senare varianten bara en förlängning av den förra. Människan har i alla tider varit tvungen att förhålla sig till naturen och tekniken och kanske är det inte alls fråga om ett paradigmskifte utan snarare om en fördjupad intensitet i de förhållandena.

Hur som helst så vill jag mena att teorierna kring posthumanismen och de frågor som de ger upphov till är av stor betydelse för vår förståelse av oss själva och den tid vi lever i och den som går oss till mötes. Stora delar av våra liv, vårt arbete och inte minst våra sociala relationer, levs idag i direkt interaktion med teknik, ja i tekniken. Tänk Facebook, tänk mobiltelefon. Att diskutera och problematisera hur detta påverkar oss (och andra varelser och livsformer) är nödvändigt om vi inte vill att kommande överväganden och beslut ska fattas över våra huvud av en teknokratisk elit. För de humanistiska ämnena, och litteraturvetenskap inte minst, innebär posthumanistiska reflektioner kanske också en möjlighet att ta sig ut ur, eller lösa upp, den permanenta ”kris” som humaniora enligt ständigt återkommande utsagor sägs befinna sig i.

Följande texter är lätt modifierade versioner av några hemtenta-frågor jag hade på kursen Humanismens slut -- Från Nietzsche till Kittler på Lunds universitet i våras.

Hoppas det ska smaka!