Blev så inspirerad att jag nu själv sitter och läser Fjodor, fast jag borde ”arbeta” istället. Har försökt ta mig in i Onda andar förut, inste minst på grund av just Camus, men aldrig lyckats komma förbi den första ordshocken, den gamle ryssen är ju ingen anhängare av less is more direkt. Men efter att ha läst detta fick jag den initiala sjuss (finns detta ordet fortfarande?) som behövdes och nu är jag fast. Ber därför att få återkomma, under vägen så att säga, och ge mina funderingar kring mimetiskt begär, nihilism och kanske, vem vet, lite dialogicitet också!

Gott att du väckte liv i Bergtagen igen! Låt oss alla se till att detta inte detta blir den sista måltiden.

Jag var nog lite otydlig idet jag menade om världspolitiken: naturligtvis finns draget att rikta fokus bort från inrikeskriserna kvar, men samtalet om världspolitiken handlar oftare om religion. Jag tror att den ursprungliga metaforen skulle ha fungerat lika bra, eftersom det fortfarande är aktuellt men tänker mig att det kanske är en av anledningarna till det ändrade slutet.

För mig är det oviktigt om seriegenren är skapad för att leverera realistiska samhällsanalyser eller inte: alla kulturella fenomen speglar på något sätt samhället, är på något sätt en reaktion på idéer som finns i samhället. Blir det kulturella fenomenet populärt är det troligt att det på något sätt rör vid en tankegång som är populär (antingen som kritik eller medhåll). Därför kan serier aldrig handla enbart om karikatyrer och tragiska hjältar.

Visst, Watchmen är antagligen bättre än Alien vs Predator, men samtidigt sämre än bra action/spänningsfilmer som den ursprungliga Alien-trilogin. Det som jag tycker har gått förlorat handlar mycket om själva genomförandet, hur man hanterar det medium man arbetar med. Berättandet i serien är väldigt väl genomfört, på alla nivåer, i filmen så är det okej men inte mer än så, musikläggningen fungerar (för det mesta, när den inte blir kass och allmänt tacky), bildbytena etc… allt fungerar men det är knappast så att man blir imponerad. Filmen är inte en särskilt estetiskt imponerande upplevelse, kanske mycket för att man så snällt rör sig inom etablerade klichéer. Karaktärerna har också förlorat något viktigt i överföring, de franmstår som relativt platta och oinspirerande.

Något kosmiskt.

För det första har jag uppenbart haft för stort överseende med Malin Åkermans skådespeleri. När var hon dålig? Och när var hon dessutom smärtsamt dålig?

Du skriver att världspolitiken inte längre handlar om att rikta bort fokus från inrikeskriserna, men Irakkriget då?

Varför saknas därtill diskussionen om hur serietidningar förmodligen handlar mer om karikatyrer och bekämpandet av inre demoner i tragiska hjältar, än är en genre skapt för att leverera realistiska samhällsanalyser? Är jag ensam om att faktiskt inte tro att folk får prygla upp folk bara för att de klär ut sig i en batman-dräkt?

Är det inte slutligen aningen för hårt att reducera filmen The Watchmen till en ”halvtaskigt hopslängd actionrulle”. Framkommer till exempel livets poetiska symmetri i någon annan film så tydligt som den gör i ”The Watchmen”, eller är den ”halvtaskigt hopslängda actionrullen” bara ännu en Alien vs. Predator 2 och Dolph Lundgren-film?

Verkligen?

Vad är det jag missar?

Är det något speciellt du saknar från Alan Mores serietidning?

Vad är det för något som ”verkligen” har förlorats?