Och med exakt samma exakthet som förut berättade han om Kirilov, om dennes avsikt att ta skjuta sig och om hur han hade lovat att vänta på en signal och vid sin död lämna ett skriftligt meddelande efter sig, i vilket han tog på sig skulden för allt vad man hade dikterat för honom.

Onda andar

Av Dostojevskijs samlade hjältar och antihjältar torde Kirilov vara en av de mest fascinerande.  Även Camus såg i honom en lysande gestalt som främst tolkades i ljuset av det absurda. I Myten om Sisyfos klargör han Kirilovs absurda hållning som går ut på att ta livet av sig för att kunna bli Gud: ”Jag tar livet av mig för att bekräfta min vägran att lyda, min nyvunna och förskräckande frihet.” Idén förefaller något motsägelsefull. Förnekandet av Gud innebär att själv upphöjas till Gud – att bli fri på denna jord, att inte behöva tjäna ett odödligt väsen. Och vilket är då det yttersta offret som fordras av envar för att kunna höja sig över mänskligheten och frammana övermänniskans egenskaper? Självmordet, naturligtvis. Det sista och största språnget; den skimrande vägen in i oändligheten. I detta såg Camus sitt absurda motiv; Kirilovs frihet från Gud kommer till priset av att själv upphöjas till gudomlighet – människo-guden. I Kirilov skulle man således kunna utläsa en generell betraktelse över jagets suveräna autonomi, en excentrisk individualists bekännelser. I sitt övermod besjunger han den fria viljans lov som han i sin filosofiska berusning ser sig vara en del av. Friheten kräver blod – hans eget – men det är när allt kommer omkring hans eget val och ingen annans.

Jag läser Kirilovs självmord annorlunda. För mig representerar han varken det absurda motiv som Camus ville göra gällande eller det ställföreträdande offer som dramatiken ständigt måste leverera. Jag går i stället i René Girards fotspår när jag i Onda andar först och främst tycker mig kunna uttyda en explosion av mimetiska begär som koncentreras kring romanens enfant terrible; Stavrogin. Stavrogin är inte enbart en upphöjd nihilistisk agitator med till synes demoniska egenskaper; han är modellen och förmedlaren för alla andra karaktärer i romanen. Vördnaden och hatet för honom får överjordiska proportioner. I den invigda lilla krets av samhällsomstörtare kallad De våra ser de i Stavrogin bilden av den återfödda antikrist som ska skövla den ryska jorden och göra aska av den gamla världen. Han är halvguden med det mänskliga ansiktet. Sjatov ser på Stavrogin på samma sätt som man betraktar en stjärna och känner sig som en insekt i hans närvaro. Pjotr Stepanovitj, den förmodat kallaste karaktären och sålunda även den mest ”självständiga”, kastar sig framför Stavrogin, kysser hans hand och utnämner honom till räddaren av Ryssland. När den olycksalige Gaganov duellerar med Stavrogin, märker han till sin förfäran att varken förolämpningar eller kulor tycks röra halvguden. I denna värld av gudomlig glans som Stavrogin sprider över sina sammansvurna adepter finns det emellertid ett undantag som något anmärkningsvärt tycks ha förbisetts i Girards läsning av Onda andar; Kirilovs självmord som mimetisk handling. Man kan ställa sig frågan hur det kan komma sig att Girard förbisåg detta fascinerande uttryck för mimetisk energi. Kirilovs självmord var av en rituell art, avsedd att förgöra köttet för att kunna upphöjas till gudomlighet – han är också den verkligt självständiga karaktären i Onda andar som inte förhåller sina handlingar till Stavrogins tycke och smak. Låt oss upprepa denna viktiga upptäckt: Kirilov är den enda karaktären i berättelsen som inte åtrår Stavrogins glans och som ställer sig utanför den triangulära modellen. I sitt sista samtal med Pjotr Stepanovitj utbrister Kirilov:

I tre år har jag sökt attributet för min gudomlighet och jag har funnit det: attributet för min gudomlighet är den Fria viljan! Det här är allt, genom vilket jag på den väsentliga punkten kan bevisa mitt oberoende och min nya formidabla frihet. För den är i sanning formidabel. Jag dödar mig själv för att bevisa mitt oberoende och min nya formidabla frihet.

Varför vill Kirilov bevisa sin frihet? För att det är hans idé, naturligtvis. Men om vi för ett ögonblick höjer oss över de filosofiska dispyterna ser vi tydligt att Kirilovs självmord i själva verket tjänar ett högre syfte. Inom den mimetiska rivalitetens hägn fodras det ständigt offer som kan avleda våldet och stabilisera samhället. Girard menar att det mänskliga tillståndet är präglat av rivalitet och begär. För att hindra dessa krafter från att slita sönder samhället måste heliga riter i form av utstötning och offer ständigt äga rum. Våldet avleds genom att människor placeras på offeraltaret och tillvaron stabiliseras. I Onda andar sker någonting snarlikt. Kirilov ger upp sitt liv och strax därefter börjar gruppen av samhällsomstörtare med Stavrogin i spetsen att rasa samman. Berättelsens narrativ gör ett abrupt omkast. Arresteringar, självmord, existentiella tvivel, mystiska försvinnanden; det är som om himlen öppnat sig och släppt fram en våg av renande kraft. Ohyran som parasiterat på den ryska jorden sköljs bort och ordningen återgår till det normala.

Kirilovs självmord tvingas oss att tänka på det ritualiserade offer som återfinns genom historiens kulturer. Han internaliserar förvisso det transcendenta och det immanenta i en kropp; plågad av köttets villkor och med udden riktad mot det omöjligas fält.  Men samtidigt är det svårt att föreställa sig Kirilov utan denna mest grundläggande offertanke. Betraktandet av Kristus kan i grova drag delas upp i två kategorier; som Guds son och som Offret. Kirilov ville gärna bli Kristus. Han blev istället Offret.