Bergtagen

Serien om posthumanismen tar här sin början med den kanske mest slitna av alla akademiska termer: Subjekt.

—

Exakt vad begreppet subjekt refererar till är inte lätt att säga. Lättare är att konstatera att det stått i centrum i den debatt kring människans väsen och humanismen som sedan 60-talet dominerat debatten inom humanvetenskaperna i västvärlden. Väldigt förenklat skulle man kunna reducera ner denna oöverskådliga debatt till två frågor: Vad är ett subjekt och i den mån det existerar i vilken utsträckning kan människan sägas vara ett subjekt?

Den klassiska humanismens subjekt kan sägas utgå ifrån det cartesianska subjektet, där subjektet likställs med medvetandet eller tänkandet och åtskiljs ifrån utsträckningen, det fysiska/världen/kropppen. Hur förhållandet är mellan dessa två entiteter/väsen klargörs aldrig explicit hos Descartes men klart är att subjektet/medvetendet är det primära; det går att föreställa sig att världen inte existerar men inte att mitt tänkande inte existerar. Detta antropocentriska perspektiv på verkligheten som avhängig av subjektet och inte tvärtom, är med skiftande rigiditet den dominerande uppfattningen fram till 60-talets antihumanism. Med denna dualistiska syn på subjektet som något avskiljt ifrån det fysiska och dess kausallagar följer tanken på subjektet som en fri agent, som herre över sig själv. Sartre, kanske den siste store humanisten, formulerar det som bekant att för det mänskliga subjektet gäller att ’existensen föregår essensen’. En människas liv är inte bestämt av vad hon är utan av vad hon gör. Hon har alltid ett eget val. Detta kommer sig av att hon är ett ”intet” ett hål i varat, som han genom att misstolka Heidegger väljer att uttrycka det. För Sartre innebär dock inte detta att alla människor lever utifrån dessa betingelser, istället följer de flesta auktoriteter eller ”massan” och handlar i så kallad ”ond tro” istället för att göra ”autentiska val”. Människans subjektivitet är alltså för Sartre en möjlighet snarare än en nödvändighet.

Inspirerade av Nietzsche, Heidegger men också Freud, Marx och lingvisten Saussure träder så på 60-talet ett antal så kallade antihumanistiska tänkare (mer om dessa i nästa del) fram och ifrågasätter bilden av människan och subjektet. Från Nietzsche fick man kritiken av uppdelningen kropp/själ och destruktionen av subjektets fria vilja som Nietzsche omformade till en universell ”vilja till makt”. Från Heideggers svar på Sartres existentialistiska humanism ifrågasatte man splittringen natur/kultur, människa/värld vilken Heidegger menade dolde den verkliga gemensamma delaktigheten i Varat. Freuds ”upptäckt” av det omedvetnas okontrollerbara påverkan på mänskliga handlingar gav ytterligare argument för att ifrågasätta det mänskliga subjektets autonoma vilja och i den sene Marx fann Lois Althusser argument för att de materiella produktionsförhållandena bestämde individen snarare än tvärtom. Till detta fogades så slutligen Saussures lära om språkets inre av det talande subjektet oberoende struktur och meningsskapande, vilket ifrågasatte själva grunden för hela den humanistiska filosofin, som ju utgått ifrån språkanalysen som sitt instrument för att nå sanning om världen och om människan.

Det humanistiska subjektet, autonomt och oavhängigt, attackerades nu på alla fronter och förvandlades till en slavliknande entitet som styrdes av en mängd olika yttre krafter och strukturer och förefall vara fullständigt determinerat och ofritt. Slogans som ’jag tänker inte, jag är tänkt’ och ’jag talar inte jag är talad’ sprayades nu över Descartes allt blekare ’cogito ergo sum’. Att här tala om ett fullständigt brott med den gamla traditionen är dock att säga för mycket, ty kvar finns ännu detta ’jag’, fast nu som ett subjekt slaget i bojor.

Det nya subjektet är inte något medfött utan något som blir till och platsen för denna tillblivelse är språket. För Lacan sker detta när barnet lämnar den imaginära fasen och via spegelstadiet träder in i det symboliska, som är (det syntaktiska, grammatiska) språket. Eftersom det symboliska språket är ett ”förprogrammerad” system av betydelser och mening, innebär det att det subjekt som blir till där är betingat och att dess ”fria val” är ytterst få. Denna förprogrammering utgörs enligt Foucault av så kallade diskurser, som är historiskt formade regler för vad som går att säga och i förlängningen tänka. För Derrida hålls diskursen vid liv genom att skriften är primär i förhållande till talet, det skrivna lämnar ’spår’ i talet som gör att det redan sagda alltid är närvarande och bestämmande för det som uttalas i nuet. Därmed är subjektet aldrig ensamt i sitt tal/tänkande utan ”hemsöks” hela tiden av spöken som existerar i den skrivna texten. Subjektet är splittrat, inte enhetligt. Det talar alltid med flera stämmor samtidigt, ordet är med Bachtins ord ’dialogiskt’, och människan/subjektet är med Djävulens ord alltid ’legio’ (många).

I vår tid, när datorn alltmer är alltings mått, får denna insikt (?) nya formuleringar. Istället för att definiera subjektet som ett resultat/substrat av språkliga tecken börjar är det idag allt vanligare att tala om subjektet som en kod, eller ett medium för informationsflöden. Redan på 50-talet skrev cybernetikern och matematikern Norbert Wiener att ”vi är ingenting annat än strömvirvlar i en flod med evigt rinnande vatten. Vi är inga ämnen som förbliver, utan mönster, som förevigar sig själva.” Allusionerna till Herakleitos flod är förstås uppenbara och det är såklart ingen slump att dagens posthumanistiska tänkare återknyter till Nietzsches och Heideggers gamla käpphästar försokratikerna.

Samtidigt är det inte alla som är villiga att helt ge upp iden om subjektet. Exempelvis Kristeva håller med Lacan om att vi blir till i språket men menar samtidigt att det inte är fråga om en ensidig påverkan. ’Det talande subjektet’ är nämligen det som förändrar språket, då det mänskliga subjektet är länken mellan ’det semiotiska’, den skapande kraften och det symboliska. Det syntaktiska, grammatiska, digitala språket (koden om man så vill) kan inte på egen hand utvecklas utan behöver människans kreativa/poetiska input. Språket formar människan/subjeket men det är också tvärtom.

Tags: humanism, Posthumanism, subjektet