Har i anslutning till Emelies spännande text om boken som ting igår samt Isaks och Oddnejms kommentarer funderat lite över boken som medium.
Trots att de flesta andra medier i dag usurperas av den digitala tekniken och produceras med hjälp av kodade ettor och nollor verkar boken fortfarande stå i någorlunda orubbat bo. Visst finns det både så kallade elektroniska böcker och ljudböcker, men den klassiska bokproduktionen verkar ännu inte påverkad av dessa alternativ, såsom film och skivproduktionen. Till detta finns det för det första rent praktiska skäl tror jag. Boken kräver ingen extrautrustning, varken eluttag eller batteri, utan så gott som bara ljus nog för att se bokstäverna. Detta gör den förhållandevis lätthanterlig och, i princip, billig (det gigantiska monstret ”Texter från Strindberg till Sapfo” är ett ångestframkallande undantag).
För det andra tror jag att det har med historiska förutsättningar att göra. Boken har varit det primära och privilegiade mediumet under så lång tid, åtminstone sedan bokstryckarkonsten uppfanns, att den på grund av ”gammal vana” och ojämförlig kulturell status är svår att ersätta. Den är något av en instutition bland medier. Men mera intressant är nog att se till bokens specifika egenskaper som medium.
Till skillnad ifrån exempelvis film och ljud, innebär en digitalisering av boken en större konkret förändring av mediumet. Du märker ingen påtaglig skillnad mellan en digitalt förmedlad film eller ljudupptagning och en som förmedlas analogt, mekaniskt/kemiskt. Nördar och experter kan tala om vinylknaster eller spår efter klippning men dessa skillnader går inte att jämföra med skillnaden att med fingrarna vända ett bokblad och att scrolla med musen.
Att läsa en bok är en i högsta grad konkret upplevelse. Boken är ett avskilt ting i rummet, inte en temporär skärmdump processad av olika sorters hardware och software. Den är inte en tillfällig sammansättning av en konstant mängd materia, utan en unik artefakt som liksom vi själva för en kamp med tiden om sin överlevnad. Du riva ur sidorna eller gömma dig bakom den, äta den eller döda något med den (eller kombinera alternativen). Även en mindre dramatisk hantering av boken är en sensationell upplevelse. En bok luktar, den har tyngd och den har en storlek. Och den har ett djup. Inte i någon hermeneutisk bemärkelse, att den skulle förmedla någon visdom eller sanning som andra medium inte kan, utan i rent reell mening. Det finns två pärmar som döljer vad som står på sidorna innanför. Man öppnar upp en bok och letar sig sedan fram i den. Antingen genom att följa berättelsens narrativa stig, eller genom att på egen hand söka efter textens spår.
Dock vore all denna sensation meningslös, man skulle lika väl kunna umgås några timmar med en chipspåse, om det inte vore för just det där andra -- abstraktionen, litteraturen. Detta möte mellan tanke och ting, mellan kropp och medvetande är bokens stora bidrag till våra liv. Den är som Oddnejm skriver ”själva portalen till det abstrakta som är bokens inre verklighet”. Genom att vara så fullständigt materiell och på samma gång en oändlig mental energikälla hjälper den oss, utan att vi vet om det, att överbrygga den klyfta mellan tanke och ting, medvetande och kropp, som filosofer i århundraden förklarade oöverbrygglig och som dagens filosofer strävar efter att omintetgöra. Boken själv har sedan länge, sedan dess födelse, vederlagt de förra och hunnit före de senare.
/Robert
Bokens materialitet. Man kunde också vända på det och säga: materiens boklighet, och då riktas blicken mot något annat: mot det som var skriftmonopolet, mot den gräns som drogs mellan å ena sidan Historia (som allt nedskrivet vetande – det som fanns i biblioteken) och ”sägen” (som idag kallas muntlig historia.) Kittler skriver om detta:
Bokens marginalisering är konstitutiv i dagens samhälle, men bara ett uttryck för skriftmonopolets slut. (Även boken som samlarfetisch borde tyda på detta, då det är just den konkreta, materialla särarten som är i fokus. )
Då ”de optiska och akustiska flödena” runt år 1900 kunde infångas på filmremsa eller skiva vaknade litteraturen och tvingades blev varse sin egen särart och medialitet – och sin egen symboliska tid, av vilka musikens notation, partituret, kunde vara det tydligaste liket. Minnet dör med det skrivna när det placeras i en kedja av kedjor – och den nya litteraturen (modernismen) blev en ”självmedveten elitlitteratur, som drog de fulla konsekvenserna av sina nya mediala villkor” och ”blev kort sagt den skrift som varken kan filmas eller spelas in på fonograf.” Innan dess så kunde man, genom en slags ”perfekt alfabetism” levandegöra orden till den grad att de blev lika sinnliga som bild och ljud (Novalis: ”Om man läser rätt så kommer orden att utvecklas till en verklig och synlig värld i vårt inre.”) För denna alfabetism blir även materien boklig – sedd genom bl.a. skriftens sätt att koncentrera kategori, skillnad och familjelikhet. Men sen kom filmen, fonografen och sen ”universalmediet”: datorn.
Så: med bokens marginalisering skulle vi stå inför en ny typ av muntlighet (och sinnlighet?) genom de nya medierna, även om det inte är helt lätt att säga. Kittler och Ong, som skriver detta, skriver det i böcker och inte i bloggar. Thomas Götselius och Otto Fischer skriver i sitt förord till Kittlers Maskinskrifter:
”Vad Kittler säger är kort sagt att litteraturen en gång spelade en mediehistorisk huvudroll och att den numera inte längre gör det. Våra samtida villkor formuleras någon annanstans.”
Men frågan är väl om vi inte ännu bättre alfabeter idag – det sinnligas spänning är knappast ett blottat, naket och framförallt inte ett oförmedlat taktilt möte – men en levandegöring av den dubblerade distans- och närhetsrelation som formar subjekt och omvärld. Man kunde också citera Adorno, om kulturen som en andra natur, en extra hud, och den organiska naturen som den förlorade bortom-historiska värld, där vi kan projicera vår likhet. Kittler tycks kanske alltför insnärjd i medielogiken (samma värld där Derrida förnekar ett ord som perception, dvs. allt är språk) och dess rebusartade relation till kropp och meningsproduktion – frågan är medium och svaret är medium, och däremellan finns ett analysfilter – en hand, en ryckning i axeln, en fjärils vingslag över fönsterkarmen – som inte är medialt, teknologiskt determinerat?
Adonis har en titel som jag gillar: ”Boken, platsens gårdag nu”
Intressant och omfattande kommentar Thomas! För tillfället orkar jag bara reflektera över en liten del.
Jag upptäckte nu att det jag försöker formulera i mitt inlägg är just ett tänkande som behandlar boken för sig, utanför dess funktion som skriftbärare. Jag undvek därför (o)medvetet att nämna Kittlers medieteori därför att jag inte är säker ännu på om och i så fall var och hur den passar in. Är boken överhuvudtaget ett medium? Kanske är det mera riktigt att jämföra boken med dvdn eller cd-skivan, alltså som en bärare el ”container” av media. Wikipedia verkar dock säkrare på sin sak: ”En bok är ett medium för kommunikation – innehållet kan, men måste inte vara, någon form av litteratur.” Men redan nästa rad konstaterar utan krångel att ”En bok är en produkt som består av flera sammanhäftade eller ihoplimmade blad (ark), vars innehåll ofta är text och/eller bilder, och som ofta täcks av ett omslag med upplysning om bokens titel och författare.”. Som om det inte skulle skulle finnas en viss problematik eller rent av motsättning mellan dessa utsagor.
Artikeln är ett utmärkt exempel på den tudelning av boken i en abstrakt och en konkret sida som Emelie skriver om i sitt inlägg. Jag skulle dock vilja ifrågasätta termerna i denna definiering. Är det inte så att när man talar om boken som medium så talar man som sagt egentligen om den skrift som boken bär på och inte om boken i sig? Boken blir en slags metafor för skriften. Med ”materiens boklighet” menar du inte då egentligen materiens skriftlighet?
Men betyder det att boken endast är en produkt av sammanlimmade pappersblad, ett dött ting? Nej. Det finns en annan, fenomenologisk sida av boken, men jag tror att jag gjorde ett misstag när jag försökte fånga in den under kategorin medium. Möjligtvis skulle man kunna imitera Heidegger och säga att boken är mediumets medium, det som förmedlar förmedligen. Men det skulle vara att tänja väl mycket på begreppen utan att tillföra något väsentligt till diskussionen. Istället tror jag liknelsen med cd-skivan, dvdn eller för den delen runstenen är mer givande. Boken är en artefakt som bär på en viss typ och en konstant mängd av medial information, företrädelsevis text men ofta även bilder.
Betyder det att boken, i konkurrens med ”bäraren” Internets flexibilitet och förmåga att uppdateras och förändras, är dömd att gå under? Jag tror inte det. Det samlarvärde Emelie pratar om är också ett existentiellt värde. Boken är som sagt ett ting i tid och rum. Dess statiskhet och förgänglighet är också dess stora styrka. Den både konserverar och registrerar tiden på ett sätt som digitala mediebärare aldrig kan göra därför att de inte är autonoma ting utan tillfälliga manifestationer som är underkastade hardwarens godtycke. På det viset finns det en multimedial aspekt hos boken. Den förmedlar inte endast text och bild utan även tid.
Om sedan denna vurm för boken har konservativa effekter eller rentav kan besitta en potentiellt radikal möjlighet kan jag ännu inte svara på. Det är alltför tidigt på dagen för att säga något om det.
Just så, materiens skriftlighet borde det nog vara. Höll i lite för hårt på den ordvändningen. Kanske beroende på den nya sorts skriftlighet som datorn bär med sig skiljer sig på grundläggande sätt från den äldre typ av boklig alfabetism som Kittler pratar om. En linjär skriftlighet mot en flerdimensionell. Att bok och skrift inte längre kan sägas vara synonyma borde dock peka på att det förra är ett medium bland andra. Men om boken skulle undslippa ”hardwarens godtycke” i ett (möjligen absurt) förlängt resonemang skulle väl också den analoga handkopieringen och det hederliga tryckeriet behöva komma tillbaka på bred front (därför som samlarkulturen är som starkast inom små Fanzine-kulturer, där do-it-yourself är legio?)
Sen så är det inte helt lätt, det där med artefakt/bärare å ena sidan och ”medial information” (!) eller teckenuppsättning å den andra – var slutar det ena och det andra börjar. Det sitter väl, som det heter, i skallen.
(Btw, om do-it-yourself och nätet, har DN kört en artikelserie, ”Konstkritiker pratar nu om hackern som vår tids konstnärsideal och aktivister pratar om att programmera om det kapitalistiska operativsystemet.” Att läsa är att programmera. http://www.dn.se/ekonomi/it-bubblan-en-kapitalistisk-kulturrevolution-1.916964)