Efter att ha sett Watchmen är det bara att konstatera att den är en av många verk som verkligen förlorat något i översättning från litteratur till film. Filmens brister är många men vissa av seriens förtjänster finns fortfarande kvar i förvandlingen från litterärt mästerverk till halvtaskigt hopslängd actionrulle. Om man lyckas ignorera Malin Åkermans pinsamt dåliga skådespeleri och den usla regin är det faktiskt en ganska sevärd film, inte minst för att vissa av seriens moraliska diskussioner också åskådliggörs i filmen.
Serien Watchmen publicerades ursprungligen 1986 som en tidig del av den rörelse inom serievärlden som bygger på en kritik av vissa av superhjältegenrens grundtankar samtidigt som man bygger vidare på tidigare superhjälteserier. Grundidén är ofta att man behåller superhjältevärldens verklighetsbild (där superkrafter och människor som bekämpar brott iklädda färggranna kostymer är logiska) samtidigt som man placerar den i ett helt annat moraliskt universum.
Grunden för den klassiska superhjälteserien ligger i dess mycket speciella syn på brott och vad brott är och betyder. Här finns en i grunden totalt felaktig samhällsanalys som bygger på antagandet att samhällets största problem är brottslighet och att de som bekämpar brott därför är våra största hjältar, våra superhjältar. Det här är inte bara en hyllning till vigilanten, till medborgargardet, utan till alla de som upprätthåller lagen, en hyllning till polisen. För till viss del är detta just vad superhjälten är: någon som iklädd uniform bekämpar brott. Även om uniformen är en annan (få poliskårer skulle kunna värva medlemmar om polisen var tvungna att klä ut sig i något som mest liknar en ballerinadräkt eller något ur ett nerrökt barnprogram) så är grundtanken densamma: att genom våld och hot om våld upprätthålla ordningen, samtidigt som själva utövarna avpersonifierar och dehumaniserar sig själva genom att klä ut sig och maskera sin mänsklighet. Genom att vara något annat än vanliga människor blir deras våldutövande accepterbart och logiskt. Människor får inte utöva våld mot varandra, det vet vi, men maskerade människor är en helt annan sak (ungefär som att döda i krig inte är mord, eftersom mord begås av människor, inte soldater).
Watchmen är en kritik av denna idé. Denna kritik är tydligare i serien (som är mer skoningslös mot de superhjältar den porträtterar) men finns fortfarande som en tydlig del av filmen. Allra tydligast är det kanske när superhjältarna hjälper USA i vietnamkriget: en av dem används som ett levande massförstörelsevapen, en annan dödar en kvinna som är gravid med hans barn. Kritiken är också tydlig när superhjälten Rorschach konstaterar att en lesbisk superhjälte som mördats på grund av sin sexuella läggning fått vad hon förtjänade. Här kan man också ana ett annat viktigt drag i kritiken av superhjälteidén – det är en i grunden fruktansvärt konservativ idé. Det superhjälten gör är att upprätthålla status quo, något som de amerikaner som skapade genren såg som det mest hjältemodiga någon kunde göra. Det är därför som Stålmannen hellre stoppar ett urspårat tåg än världssvälten, även om det senare skulle rädda mer liv så skulle det också störa den ordning som de traditionella superhjältarna upprätthåller: världskapitalismen, the american way, etc… (en mer djupgående belysning av denna idé finns i Neil Gaimans Miracleman).
En intressant förändring som gjorts i översättningen från serie till film är att slutet har ändrats. I båda versionerna slutar berättelsen med att en världsutopi etableras av en superhjälte vid namn Ozymandias. Hur denna utopi etableras skiljer sig markant mellan de två versionerna. I serien skapas utopin genom etablerandet av en imaginär yttre fiende och i filmen skapas denna utopi genom etablerandet av en imaginär hämndlysten gud. Kanske är det en anpassning till samtiden: i åttiotalets kalla krig var det naturligt att prata om skapandet av sammanhållning genom uppfinnandet av fiender att förenas mot, idag handlar istället världspolitiken om religion. Men det riktigt intressanta är kanske att en världsutopi faktiskt etableras, alla utopiska idéer är i grunden radikala (då de antyder möjligheten av en annan värld) och att placera det utopiska i en så genomkonservativ genre som superhjälteserien gör naturligtvis att detta radikala drag framstår så mycket tydligare.
Att skapa kultur som kritiserar den moraliska grundtanken i superhjälteserien kan ses som en ganska meningslös sysselsättning men naturligtvis uppstår superhjälteseriernas moral inte ur ett kulturellt vakuum. Snarare är den en direkt spegling av ett konservativt samhälles problemformulering: problemet är inte status quo utan allt som stör det. Detta sätt att betrakta samhällets problem är tyvärr fortfarande aktuellt (bl.a. ska den tydligen utgöra en av grunderna i alliansens valstrategi) och alla populärkulturella fenomen som kritiserar det är därför enligt min mening högintressanta. Därför kan det vara värt att se Watchmen (om man inte orkar läsa serien) trots att Malin Åkermans skådespeleri är smärtsamt dåligt och att se filmen innebär att man måste genomlida en sexscen som tycks klippt och skuren ur någon b-film från åttiotalet.
/Felix
Jag måste ha vaggat för tryggt och extatiskt i ljuv nostalgi, för jag har uppenbart förbisett något.
Något kosmiskt.
För det första har jag uppenbart haft för stort överseende med Malin Åkermans skådespeleri. När var hon dålig? Och när var hon dessutom smärtsamt dålig?
Du skriver att världspolitiken inte längre handlar om att rikta bort fokus från inrikeskriserna, men Irakkriget då?
Varför saknas därtill diskussionen om hur serietidningar förmodligen handlar mer om karikatyrer och bekämpandet av inre demoner i tragiska hjältar, än är en genre skapt för att leverera realistiska samhällsanalyser? Är jag ensam om att faktiskt inte tro att folk får prygla upp folk bara för att de klär ut sig i en batman-dräkt?
Är det inte slutligen aningen för hårt att reducera filmen The Watchmen till en ”halvtaskigt hopslängd actionrulle”. Framkommer till exempel livets poetiska symmetri i någon annan film så tydligt som den gör i ”The Watchmen”, eller är den ”halvtaskigt hopslängda actionrullen” bara ännu en Alien vs. Predator 2 och Dolph Lundgren-film?
Verkligen?
Vad är det jag missar?
Är det något speciellt du saknar från Alan Mores serietidning?
Vad är det för något som ”verkligen” har förlorats?
Det är svårt att peka på någon specifik punkt när Åkerman är dålig, eftersom hon är dålig hela tiden. Jag tycker att hon genomgående saknar närvaro och att hon aldrig lyckas ge någon som helst trovärdighet åt karaktären.
Jag var nog lite otydlig idet jag menade om världspolitiken: naturligtvis finns draget att rikta fokus bort från inrikeskriserna kvar, men samtalet om världspolitiken handlar oftare om religion. Jag tror att den ursprungliga metaforen skulle ha fungerat lika bra, eftersom det fortfarande är aktuellt men tänker mig att det kanske är en av anledningarna till det ändrade slutet.
För mig är det oviktigt om seriegenren är skapad för att leverera realistiska samhällsanalyser eller inte: alla kulturella fenomen speglar på något sätt samhället, är på något sätt en reaktion på idéer som finns i samhället. Blir det kulturella fenomenet populärt är det troligt att det på något sätt rör vid en tankegång som är populär (antingen som kritik eller medhåll). Därför kan serier aldrig handla enbart om karikatyrer och tragiska hjältar.
Visst, Watchmen är antagligen bättre än Alien vs Predator, men samtidigt sämre än bra action/spänningsfilmer som den ursprungliga Alien-trilogin. Det som jag tycker har gått förlorat handlar mycket om själva genomförandet, hur man hanterar det medium man arbetar med. Berättandet i serien är väldigt väl genomfört, på alla nivåer, i filmen så är det okej men inte mer än så, musikläggningen fungerar (för det mesta, när den inte blir kass och allmänt tacky), bildbytena etc… allt fungerar men det är knappast så att man blir imponerad. Filmen är inte en särskilt estetiskt imponerande upplevelse, kanske mycket för att man så snällt rör sig inom etablerade klichéer. Karaktärerna har också förlorat något viktigt i överföring, de franmstår som relativt platta och oinspirerande.
Det är också ganska troligt att jag tyckt bättre om filmen om jag inte haft så höga förväntningar på den som jag hade. Det är väl ganska typiskt att man inte älskar filmatiseringar av litterära verk som man älskar.