Bergtagen

Länge stod vi vid sidan av och väntade oss uppskattning ändå. Nu dör endast tre suggor varje morgon och det är tid att stiga på. Utanför ryser lejonet vid synen av tre domherrar, bröstade och klara, rosenfärgade eros på bonjouren. Men det är högmodigt att skriva om djur, att tala för andra. Afrika är ett land i sahara, en tre gånger fem enheter stor fläck på kartan i klassrummet. Större än sverige, mindre än jorden. Ändå skövlar vi på, ännu inte utleda på trätan om guld. Mens kommer en gång i månaden, ibland inte alls. Rädslan för de ofödda som vandrar omkring oss i ångest är stor härute på vischan. Lugnare i staden, där husen kommer att vittra långsammare.

En fågel lämnade atmosfären, sjöng hela vägen till jupiter. Fjädrar av sammet är nu rena. Månregnet sköljde bort all olja. I syltburken fann man sedan alla djurens rester. En smet av kromosomer och klibbiga dna-strängar. Min lärare har varit i Texas och letat efter Pynchon, nu återfinns han återigen på kontoret, under eller i bysten. Grus ligger utanför hans dörr, också det saltat av studenternas krokodiltårar. Ingen får falla i trappan, bryt icke benen för mat. Bryt bröd för ben. Borda skeppet men skona den svarta lasten. Låt de styra vidare, fria. Tungt äro ljudet av filmjölk på morgonen, lättare att se Treblinka i aftonljuset. Det var ändå så länge sedan, få minns, alla vet.

Ute på Utö blåser det sju sekundmeter. Meter i sekunden, minuter i kasernen, timmar i lägret, år i sjuksägnen, julljus i farstun, rosor i spaljen, ensam i Kalix, rykande i Bagdad, långsam i steget, modig i Risk. I vartannat är det svårt att klä sig men orden är aldrig nakna utan väntar sig svar. Frågan i svaret, svaret i boken, boken i sängen, sängen i lågor. Hur länge kan man skriva, andas och se ut som att man lever. Livet är en synvilla, allt är dött och gott. Vi har läst så mycket vi här i rummet. Pratar om det, ser ut som att vi vet, minns. Tror inte, längre, på, orden. Men Vet. Vet. Vet.