En ovanligt svårforcerad uppsatsperiod har vid avslutandet resulterat i en fråga som är så allmän att den kan spåras till varje individs lingvistiska vagga; varför? Vad är anledningen till att jag, och för den delen merparten av min umgängeskrets, är beredda att ta oss an uppgifter av oprovocerad natur. Uppgifter som vi ställer oss själva utan yttre inblandning från läroplaner, förvärv eller allmännytta. Problematisering verkar i detta fall oundviklig i sökandet efter förståelse.

Vad fick mig att då att initiera uppsatsprojektet? Ifall omständigheterna kring mitt uppsatsförfarande hade varit annorlunda skulle relevansen av denna fråga varit långt lägre. Detta då uppsatser normalt sett utgör obligatoriska komponenter innanför ramen av en utbildning medan så inte var fallet när det gäller uppsatsen i fråga. Via en rad teknikaliteter i det akademiska systemet och på grund av det just nu pågående paradigmskiftet mellan examensgraden magister och den för den geografiskt utåtblickande studenten mer gångbara mastern, presenterade sig för mig möjligheten att skriva motsvarande en magisteruppsats genom att utnyttja valbara poäng inom masterprogrammet. Detta valde jag att göra, inte med intentionen att undslippa den digra masteruppsatsen, vilken jag fortfarande tänker skriva om ett år. Nej, det var inte yttre krav som fick mig att skriva magisteruppsats, det måste istället finnas någon annan anledning.

Det finns förvisso några praktiska fördelar med att ha skrivit denna extra uppsats. Övningen den innebär, möjligheten den ger att börja söka jobb innan avslutandet av masterprogrammet och att den för det möjligt för mig att söka doktorandtjänster. Trots att dessa praktiska skäl skulle kunna engageras för att försvara mitt val att skriva en extra uppsats vill jag hävda att den sanna anledningen ligger utanför dessa praktiska grunder. Visst har jag inför vänner, för att hävda logiken i mitt handlande, försvarat mitt val med just ovanstående argument. Men detta har hela tiden känts just som försvar. Det har känts som att behovet att hävda den logiska rätten av mitt handlande har tvingat mig att använda dessa argument. Vad är då den bakomliggande drivkraft som är så förgänglig och svåråtkomlig att jag tvingats ljuga för mina vänner i brist på insikt om den?

Nog skulle man kunna hävda att det är i sökandet efter svaret på en fråga som intresset för att göra en studie i uppsatsform uppstod. Men faktum är att de frågeställningar som slutligen skulle komma att presenteras och sökas besvaras i uppsatsen inte alls stod klara för mig vid initierandet. Det skulle kunna vara så att jag av brinnande iver och intresse för mitt ämne, litteraturvetenskap, helt enkelt förutsatte att vilka frågeställningar som än besvarades skulle vara tillfredsställande så till den grad att det rättfärdigade den kvalfyllda processen som uppsatsskrivande innebär. Men i grund och botten tror jag inte på lyckomaximering av den art som ett sådant tänkande innebär. Alltså att väga lyckan i besvarandet av en komplicerad fråga mot pinan som det innebär att hela tiden stångas med fakta och teori för att producera detta svar. Jag tror i så fall snarare på att nyttan i mina handlingar skulle kunna vara ett sätt för mig att rättfärdiga min i övrigt relativt mediokra existens men samtidigt är nytta inte något självklart resultat av en uppsats. Snarare är det väl så att det stora flertalet uppsatser läses endast i anknytning till ett tillfälle och då av personer som gör det enbart i egenskap av opponent eller examinator.

Vad då med nyttan för mig själv? Onekligen vet jag mer om uppsatsens ämne nu än vad jag gjorde innan jag skrev den. Någonting har hänt inom mig och häri, vill jag hävda, ligger pudelns kärna.

Jag upplever inom mig en drift att lära bortom det syftesmässiga. En allmän dyrkan av lärdom som inte nödvändigtvis har applikationer. Jag har en gång lagt lejonparten av två veckor på att lära mig jordens alla länders geografiska belägenhet och dess huvudstäder, jag har aldrig lyckats glömma namnen på Jakobs tolv söner och hade någon velat berätta för mig vilken skostorlek Attila hunnen hade skulle jag inte tveka att lyssna med stort intresse. Det ligger någonting särskilt i hur fakta av viss art aktiverar min fantasi. I sådana fall är Attilas skostorlek ett riktigt guldkorn. Sådan kunskap skulle innebära ytterligare en pusselbit till tankestrukturen kopplad till tecknet Attila. En bit som skulle bidra till min mentala bild av stigbygeln, sporren och hästbuken rusande över, från våra europeiska förfäder, erövrad mark. I detta aktiverande av fantasin verkar en komponent till min lusta efter kunskap ligga.

För mig är det tydligt, då någonting påtalas eller då jag kommer över ett stycke information, hur tankeprocessen vidrörande denna information infiltrerar tidigare etablerade tankestrukturer. Utan uppmaning knytes den nya kunskapen till tidigare kunskaper för att undgå att gå förlorad. Ofta verkar processen hos mig ställa det nya fenomenet mot någonting som är i paradigmatisk relation till det för att på så sätt etablera det i min föreställningsvärld och sedermera som språklig komponent hos mig. Hade jag varit sekelskiftesmänniska och sett en bil för första gången skulle jag troligtvis bland annat ha gjort kopplingen droska. Samtidigt upplever jag ibland de kopplingar som etableras vid upplevandet av någonting nytt som till synes arbiträra. Till exempel återupplever jag en litenhet på gränsen till intighet var gång jag ser ett större fartyg. För mig har detta med upplevelsetillfället att göra då jag en gång stod vid relingen på ett större fartyg, med mittatlantiska ryggen osynlig i djupet under mig och samtidigt gjorde reflektioner av denna art som jag sedermera kommit att förknippa med alla större fartyg som jag ser.

Roland Barthes försöker kort i S/Z (1970) göra en distinktion mellan konnotation och idéassociation och vore det inte illustrativt att tänka sig droska i förhållande till bil som utgörande konnotation och intighet i förhållande till större fartyg som utgörande idéassociation. Där droskan till bilen är betingad av sina referentiella egenskaper och intigheten till fartyget av ett individuellt upplevelsetillfälle.

Oavsett försöket till distinktion mellan två typer av associativa tankestrukturer tycker jag att kunskap, i ljuset av ovanstående resonemang, verkar utgöra villkor för mer kunskap. Är det då så att etablerandet av kunskap egentligen är ett aldrig avstannande ekorrhjul som människan löper i, eftersom människan inte kan stänga av sitt iakttagande och inhämtande? Bör man i så fall inte tala om kunskapens tvång snarare än lustan efter kunskap och på vilket sätt skulle en sådan slutsats kunna motivera mitt val att skriva uppsats? Kanske utgör detta kunskapens tvång ett ok som vi gladeligen bär då det tvingar oss att sträva trots att tillvaron må vara syfteslös. Är kunskapens tvång människans räddning från den absoluta tristess som har olust till livet som följd?

I samklang med idén om att det som jag valt att kalla kunskapens tvång omfamnas av människan, ljuder den allom närvarande och till synes omotiverade mänskliga fäblessen för experimentet. Den lekfulla kärleken till att blanda det första med det andra och hoppas på det bästa. Hypotesen är experimentets förutsättning och ingenstans verkar teser ställas med högre frekvens än i köket.

Jag älskar att laga mat långt mer än vad jag gör att bli lagad åt och jag älskar att smaka långt mer än vad jag gör att konsumera. I morgon bitti tänker jag gå till slaktaren och köpa köttben av diverse slag, dessa skall jag sedan rosta tillsammans med andra godsaker för att sedan täcka med vatten i kökets största gryta. Den tids- och, på gränsen till omoraliskt, energikrävande processen att koka en fond skall jag sedan ägna bättre delen av eftermiddagen och kvällen åt. Jag kan inte undvika att göra jämförelsen mellan förväntningarna jag känner inför morgondagen, den spontana lycka jag känner inför detta fondkok, och förväntningarna jag hade inför uppsatsskrivandet. Visst har fondkoket, som uppsatsskrivandet praktiska förtecken, vi måste ju alla äta, men nog är det långsökt att hävda detta som anledning till att jag gör det så svårt för mig. Samtidigt skulle man kunna hävda att det är för den, nära nog objektivt, goda smaken som en hemkokt fond har, som jag genomför detta näst intill rituella långkok gång efter annan men jag kan inte undvika att känna att ritualen har mer långtgående verkningar. Att någonting lika flyktigt och svåråtkomligt som anledningen till mitt uppsatsarbete ligger till grund för den.

Detta flyktiga är i allra högsta grad resultatorienterat och en misslyckad fond skulle verka ytterst nedslående på mitt humör och på samma sätt upplever jag uppsatsskrivandet som resultatorienterat om än resultatet i det fallet må vara mer svårbedömt. Vad det gäller fondkoket litar jag nämligen på mitt eget omdöme emedan det krävs mer än ett gott omdöme från mig själv för att jag skall bli nöjd med min uppsats.

Jag finner likheter i den spontana glädje jag upplever då jag lagar mat och i den lust jag känner att skriva uppsats. Trots skiljaktigheter gällande bedömandet av resultatet är uppsatsskrivande och fondkok resultatorienterade på samma sätt. Den långsamt logiska deduktionen i uppsatsskrivandet jämställs här alltså med den tvingande och noggrant reglerade reduktionen i fondkoket. Är uppsatsskrivandet en reduktion av kunskap till en mer gripbar form? Är fondkokning gustatorisk och olfaktiv kunskapsinhämtning?

Det familjära samlivet, det sociala spelet, sökandet efter en partner; i all interaktion mellan individer upplever jag det som om någon form av kunskap är inblandad. Den deduktiva uppsatsformen innebär ett inre argumenterande hos författaren och detta bör resultera i en precisering av dennes ackumulerade vetande angående det som uppsatsen behandlar. Uppsatsförfattarens argumenterande inre process bör alltså resultera i en mer tillspetsad kunskap som sedermera kan användas med högre fördel än oskarp kunskap i en yttre argumentation riktad mot andra. Med detta menas att de inre processer som en uppsats innebär hos en författare agerar stimulerande på de diskurser som denne initierar utåt, alltså att dessa yttre diskurser i viss mån kan hävdas mima de inre diskurser som uppsatsskrivandet framtvingat. Detta indikerar i sin tur att det kan vara mitt evolutionistiska arv, min strävan efter flocktillhörighet och i förlängningen kanske till och med min drift att överleva som är de gömda motiv som drivit mig att skriva min uppsats. Är det som kan förena det förskingrade människosläktet då kanske just strävan efter kunskap och är denna strävan i så fall våran minsta gemensamma nämnare?

/Isak