Som språklärare går mitt jobb ofta ut på att diskutera litteratur. Det borde vara ett helt fantastiskt jobb eftersom jag älskar att prata om litteratur, men ibland är det fruktansvärt deprimerande. Innan jag började jobba trodde jag att det var normalt att läsa böcker eftersom dom flesta jag känner läser böcker som om det vore en självklarhet.
Det visade sig dock vara en illusion, resultatet av att röra sig i en hyfsat medelklassig akademikerbubbla. I verkligheten så läser inte människor litteratur. Tanken är dom främmande och obegriplig, och det är just den här delen av jobbet som gör det så deprimerande. Varje gång mina elever ska läsa litteratur så måste det motiveras, eftersom de inte ser någon poäng i sig med att läsa litteratur. Det som eleverna framförallt har svårt att motiveras till är att läsa fiktion, ofta med motivationen ”det är ingen poäng med att läsa något om det inte hänt på riktigt” – en motivation som jag ofta, för ofta, hört om böcker, men aldrig om t.ex. filmer eller tv-serier. I mina mer svartsynta dagar tänker jag att eleverna inte förstår att varken Sex and the city eller Family Guy är biografiska tv-serier, men naturligtvis är det inte sant. Människor är inte dumma, bara smärtsamt väl anpassade till samhället. Och dagens samhälle har onekligen ett mycket speciellt förhållande till fiktion. Kulturella verk som hävdar sig inte vara fiktiva är den tveklöst starkaste trenden i dagens kulturella sfär, både vad det gäller tv-serier (även om en del kulturjournalister, bl.a. på DN, för ett tag sen hävdade realitytrendens död så är det bara att flippa mellan kanalerna för att se hur fel dessa journalister hade) och litteratur.
Intressant nog har samtidskonsten, som oftast närmast kan betraktas som en subkulturell företeelse av intresse endast för den berörda subkulturen (konstelever, kulturvetare och medelålders tanter), tagit klivet ut i den allmänna debatten genom ett dokukonstverk – Anna Odells offentliga återskapande av hennes egen högst personliga historia.
Det finns en mängd olika förklaringar till denna dokukulturella trend. Marxister brukar peka på den ekonomiska förklaringsmodellen: det är billigt att producera reality-tv, alltså produceras det mycket reality-tv. Men att marxister förklarar något genom att peka på ekonomiska faktorer är ju ungefär lika överraskande som att höra en freudian påstå att det i botten av ett problem finns ett psykosexuellt trauma eller en nyliberal hävda att problemet kan lösas genom sänkta skatter. Naturligtvis är det också en förklaring med begränsningar: den marxistiska förklaringen kanske förklarar varför mycket reality-tv produceras, men inte varför mycket reality-tv konsumeras. Den förklarar inte heller dokulitteratur: det borde inte vara dyrare att producera en helt fiktiv bok än en bok med sanningsanspråk. En annan förklaringsmodell som jag hört är att människor är dumma i huvudet och att de hela tiden blir dummare, vilket förklarar ökningen av dokukultur (som utan tvekan till stor del riktar sig till korkade människor, vilket märks i bl.a. formspråk och innehåll). Men att folk skulle bli dummare är naturligtvis vetenskapligt inkorrekt, åtminstone om man har tilltro till intelligensmätande system som t.ex. IQ, eller tror på ett sammanhang mellan utbildning och intelligens.
Vissa förklaringar kring dokutrenden som framförts framstår som mer rimliga än andra, som t.ex. att det är relaterat till en förändrad syn på det privata. En mängd tabun kring privatlivet har försvunnit och det har blivit okej att blotta sig i mycket större utsträckning än förut. Att offentligt avslöja vad som brukade vara privatsaker har blivit normalt, om det så sker i bloggar, eller genom böcker, tv, skvallerpress etc… Hela denna kultur kan också ses som relaterad till att vår kultur hela tiden tycks bli mer kändisfokuserad. I skvallerpressen cirkulerar hela tiden berättelser med samma grundläggande innehåll och genom konsumtion av dessa berättelser har människor lärt sig hur en normal berättelse ser ut: det normala är att en berättelse handlar om en människas privatliv, att den har sanningsanspråk, chockvärde eller på annat sätt tydlig emotionell effekt och att den innehåller få eller inga element som på något sätt kan utmana läsaren.
En ytterligare förklaring kan ligga i det samtida samhällets relation till fiktion. Inget tidigare samhälle har varit så överfullt av fiktion som vårt: så fort man ser på tv, lyssnar på radio (poplåten torde vara den mest framgångsrika fiktionsform som någonsin existerat) eller ser en reklampelare så möter man fiktion. Reklamen har givetvis alltid varit fiktiv men blir mer och mer fiktiv hela tiden (samtidigt som den intressant nog blir mer och mer berättande). Att ständigt exponeras för fiktion gör att vi avtrubbas, vi skolas till att tänka på fiktionen som något trivialt och oviktigt. Det är alltså inte konstigt att många av mina elever inte vill läsa något så trivialt som fiktion, det är snarare konstigt att andra former av fiktion fortfarande är relativt framgångsrika. Kanske är det bara en tidsfråga innan alla konstformer påstår sig skildra något faktiskt och verkligt, helst privat, avslöjande med tydliga chockeffekter och utan intellektuellt utmanande element.
/Felix