En misshandel av klassiskt snitt: påhoppad, generöst med sparkar och slag, de är flera stycken. Utomhus i begränsad belysning. På grusad asfalt. Gärna oprovocerat. En bit bort finns ett elskåp som ser tungt ut och knastrar. Jeans är på modet och luften är frisk och klar.

Man skulle ju se för jävlig ut medan man blev misshandlad. Dels är det minspelet jag tänker på. Dels är det hur kroppen skulle föra sig.

Ansiktet. Uppgrinad av obehaget, man blir ansträngd och överspänd om käften. Och tänderna och sammanbitandet och bruset av hela nedhaglandet. Formar läpparna till en rynkig, liggande oval som rosslar och tjuter i ett. Ögonen kniper så det vitnar, fintrådiga nätverk framtvingas i huden, hjälmen av svett, salivsträngarnas skimrande spel i vinden – och vilken oemotståndligt stram amorbåge! Underkäken arbetar fram korta, vädjande fraser och jag gör grimasen man inte kan göra med andan i behåll.

Och kroppen. Rycker rycker, även detta ett kroppspråk, talat av reflexer. Ena armen vispar till och försöker värja sig på måfå. Fosterställningen snörps ihop, man vill liksom förpuppas i kramp. En halvhjärtad ansats att kräla iväg avbryts. När ett skyddande knä dras upp närmare bröstkorgen blottas istället andra områden, rika på nervändar. Jag är kött i rörelse. Vältrar mig i blindo. Blir suddig på bild. Sprattlande som en felkopplad, spastisk marionettdocka viftar jag efter hejd och försöker lägga in ett veto som inte finns.

Om man aldrig har blivit misshandlad kan man skämma bort sig såhär. Låtsas är skönast, låtsas är som vatten. Och alla krig då! Och allt som någonsin har hänt och allt det man tänker mot sin vilja! Vissa besvärjelser kan man ju bara drömma om.

/Johan