Detta inlägg är en introduktion till en kommande artikelserie om Posthumanismen som jag kommer att posta här med jämna mellanrum. En varning för känsliga läsare bör dock utlysas;

Följande texter är extremt torra, pretentiösa och innehåller grova generaliseringar, en och annan felaktighet och endast ett fåtal ekvilibristiska metaforer.

—

Om man ska tro många vetenskapsmän och tänkare håller vi (människan som varelse) på att äntra ett nytt historiskt paradigm, både i  teoretisk och i praktisk bemärkelse. Den nya tillvaron, som vi i viss utsträckning redan befinner oss i, går under beteckningen posthumanistisk. Förkortat till en mening handlar det om en övergång från en tillvaro med människan i centrum till en decentraliserad tillvaro och där människan (så som vi känt henne hittills) bara utgör en av många referenspunkter. Orsaken till detta perspektivskifte beror på en mängd olika naturvetenskapliga ”landvinningar” och filosofiska insikter som de senaste femtio åren tvingat oss till att ifrågasätta och omvärdera en mängd olika ”fakta” som vi tidigare mer eller mindre tagit för givna. Ifrågasättandet rör framförallt olika kategoriseringar och gränsdragningar, såsom oppositionerna människa/djur, människa/teknik, man/kvinna, fysiskt/icke-fysiskt, subjekt/objekt, förnuft/känsla osv. Ur kritiken av dessa rigida kvalitativa uppdelningar följer att vi blir tvungna att också omvärdera vårt förhållande till olika varelser och ting.

I denna utveckling är relationen mellan naturvetenskap och filosofi och de andra så kallade humanistiska vetenskaperna av central betydelse. Oavsett huruvida de bägge ”trosförbunden”  under paradigmets utveckling medvetet förhållit sig till varandras rön eller inte, går deras intima relation idag, i retrospektiv, inte att förneka. Utvecklingen av datorn, Internet, robotar och inom en snar framtid AI, har både påverkats av och påverkat den humanistiska teoribildningen om övermänniskan, tecken, rhizom, cyborgs och kognisfären (dessa begrepp kommer att förklaras senare, förhoppningsvis).

För många innebär detta paradigmskifte en befrielse. Gamla, förtryckande hierarkier och uppdelningar raseras och individens eller en viss grupps frihet ökar i takt med att normens ressentiment förlorar i styrka. Många ser också den nya tekniken och de möjligheter till förbättringar vad gäller människans fysiska och mentala kapacitet som den medför, som nästa naturliga steg i evolutionen. Traumat efter mördade guden får äntligen sin upplösning då vi själva träder i hans ställe och fullt ut tar makten över vårt eget öde, utan att längre vara begränsade naturen och dess lagar.

Andra är mer skeptiska. Ökade möjligheter och kapaciteter för människan har historiskt sett inte alltid inneburit en ökad etisk övervägningsförmåga, tvärtom är mycket av den teknik vi idag använder till vardags tillkommen med militära syften med mål att åsamka så mycket skada som möjligt på ting och varelser. Kanske är denna ”krigslogik” oupplöslig med den moderna tekniken? I så fall leder den ökande integrationen mellan människa och maskin inte till någon ”människan befrielse” utan snarare till fler och dödligare krig och slutligen hennes undergång. För de mest radikala motståndarna mot posthumanismens landvinningar är AI och nanoteknik inga mänsklighetens keruber utan snarare uppdaterade versioner av apokalypsens fyra ryttare.

Men det finns även mindre radikal skepsis. Destabiliseringen av vad som är en människa innebär också en utmaning emot de mänskliga rättigheter och den ”humanism” som sägs genomsyra de demokratiska värden som idag, åtminstone i teorin, utgör en motvikt mot de lidandets mekanismer som manifesterar sig i kapitalistisk rovdrift och religiös fundamentalism av olika bekännelser. Många ser gärna att fler kategorier inkluderas på jämställd basis i det mänskliga registret, så som det senaste århundradets feministiska och post-koloniala kamp medfört, men steget därifrån till att helt rasera människan som unik varelse och istället upprätta en (oändlig?) katalog över olika former av liv, är stort.

Utifrån denna korta presentation kan det se ut som att det posthumanistiska paradigmet är omgivet av två fundamentalt kontradiktoriska grupperingar, där den ena gör allt för att försvara det och den andra allt för att förstöra det. Så är givetvis inte fallet. Istället pågår idag en många gånger sansad och resonerande och så gott som alltid högst intressant diskussion kring de frågor som posthumanismen ställer till oss. Humanismen i post-humanismen är långt ifrån död, och för en del är den senare varianten bara en förlängning av den förra. Människan har i alla tider varit tvungen att förhålla sig till naturen och tekniken och kanske är det inte alls fråga om ett paradigmskifte utan snarare om en fördjupad intensitet i de förhållandena.

Hur som helst så vill jag mena att teorierna kring posthumanismen och de frågor som de ger upphov till är av stor betydelse för vår förståelse av oss själva och den tid vi lever i och den som går oss till mötes. Stora delar av våra liv, vårt arbete och inte minst våra sociala relationer, levs idag i direkt interaktion med teknik, ja i tekniken. Tänk Facebook, tänk mobiltelefon. Att diskutera och problematisera hur detta påverkar oss (och andra varelser och livsformer) är nödvändigt om vi inte vill att kommande överväganden och beslut ska fattas över våra huvud av en teknokratisk elit. För de humanistiska ämnena, och litteraturvetenskap inte minst, innebär posthumanistiska reflektioner kanske också en möjlighet att ta sig ut ur, eller lösa upp, den permanenta ”kris” som humaniora enligt ständigt återkommande utsagor sägs befinna sig i.

Följande texter är lätt modifierade versioner av några hemtenta-frågor jag hade på kursen Humanismens slut -- Från Nietzsche till Kittler på Lunds universitet i våras.

Hoppas det ska smaka!