I den inledande scenbeskrivningen till Pär Lagerkvists gamla expressionistiska enaktare Himlens Hemlighet från 1919 står det så här:
Högst uppe på välvningen står en gubbe och sågar ved. Han lyfter aldrig huvudet, ser sig ej om, sköter blott sitt. Vedträna tar han ur en trave till höger om sågbocken, det färdiga lägger han i en hög till vänster.
Denne vedgubbe omnämns sedan kontinuerligt pjäsen igenom, alltid tillsammans med en annan absurd figur i ”köttfärgade” trikåer som på samma fullständigt uppslukade vis knipsar huvudet av dockor. Och de nästsista raderna lyder: ”Inte mer om det. Var och en till sitt -- Vedgubben sågar. Mannen i trikå knipsar av ett huvud.”
Det sägs att Vedgubben föreställer Gud, bortvänd, upptagen fullt upp med sitt. I mitten av pjäsen säger GUBBEN (förbluffad. Tvär.):
- Visst begriper jag meningen. (rättar på glasögonen, ser på honom.) Jag begriper allting.
YNGLINGEN:
- Allting?
GUBBEN:
Ja. Allting.--Utom han där. (Pekar med tummen över axeln.)
YNGLINGEN:
Vem?
GUBBEN (vresig):
Han. -- Han som sågar ved
YNGLINGEN (förvånad. Ser på den gamle vid sågbocken.):
Han… -- Varför begriper ni inte honom?
Gubben irriterad, drar åt sig händerna, sätter sig till igen.
När man läser detta idag är det förstås omöjligt att inte komma att tänka på ett par ”detaljer” i några av David Lynchs filmer. Först och främst tänker jag såklart på the Log Lady i Twin Peaks , som ju är en feminin motsvarighet till ordet ”vedgubben”.
Till skillnad mot Vedgubben är dock Log Lady inte likgilitig inför människorna, utan dyker tvärtom upp när det behövs som mest och hjälper Cooper i kampen mot Bob. Hon är alltså något av en omtänksam gudom, eller åtminstone sändebud från gudarna. Visserligen gåtfull, svårtillgänglig och aningen lättstött men ändock en antipod till den metodiskt sågande gamling som i senil tjurskallighet fortsätter att såga ved, trots att människorna sedan länge håller sig varma på egen hand. Log Lady är Lynchs svar på Lagerlöfs desperata vantro, en medelålders dam som bär den avsågade vedbiten i famnen som ett barn och agerar tolk åt dess uråldriga erfarenhet av människor och gudar.
Den andra referensen till samma tema återfinns i eftertexterna till senaste Inland Empire. I denna fantastiska scen, som ensam gör mödan värd att ta sig igenom den tre timmar långa (mar)drömmen, dyker det tillsammans med en mängd andra Lynchianska referenser plötsligt upp en man som sågar ved inomhus. Scenen har kompositionella och spatiala likheter med den scen Lagerkvist beskriver i Himlens Hemlighet, men händelserna och framförallt stämningen är den diametralt motsatta. Hos Lagerkvist är en samling personer utan egennamn (de benämns bara som bestämda substantiv: GUBBEN, DEN BLINDE, FLICKAN etc) samlade på ett halvklotsformat scengolv där de försöker tala och förstå varandra och världen, men alla försök mynnar ut i oavslutade meningar eller absurda resonemang. Det vilar en tung känsla av meningslöshet och -- ja just det -- ångest över hela pjäsen.
YNGLINGEN:
Talar jag konstigt? -- Men jag kan inte tala annat än så. Jag vet ingenting, jag kan inte säga någonting som är riktigt.
—Då vill du kanske att jag ingenting ska säga?
FLICKAN: Jo…
Lynch instämmer med flickan och artikulerar det svar Lagerkvist aldrig gav (eller fick). Vet du ingenting, kan du inte säga någonting som är på riktigt? Tig då och dansa istället. Efter att de sista stroboskopiskt upplysta mardrömsdimmorna skingrats och filmen Inland Empire egentligen är slut återvänder vi till det hus där allting började för Nikki Grace (spelad av en Laura Dern som går igenom filmen med samma värdighet som Moses korsade Röda Havet) nu för en sista dans. Alla är samlade, inte bara karaktärerna i den här filmen, även Rita/Camilla Rhodes ifrån Mulholland Drive sitter nedsjunken i en fåtölj och gungar med.
När orden inte längre kan uttrycka någon relevant mening får vi inte ge upp meningen utan orden. Den manliga/fallogocentriska/faderliga Lagen är utspelad, Ordet har tystnat och dess forna präster koncentrerar sig nu på sågen. Men vi är inte förlorade för det, istället (åter)vänder vi oss mot kroppen, mot vårt modersarv, begärskärlet (chora) och den sensitiva logiken, ett postreligöst passionsspel. DEN BLINDE har här ett försprång, det nya sökandet behöver inget ljus eller upplysning, det känner sig fram, en tentaklernas metod, taktil under-sökning. Lynch visar på denna väg i sina sluttexter. Huset är nu fyllt av kvinnor och de dansar (återupptäcker rummet) och sjunger (återuppfinner språket) till ljudet av en röst som en gång bara hade sin kropp och sitt liv, men som nu (som spöke) har en värld att erövra. Den sågande mannen/guden gör så gott han kan i oväsendet och stöket, hans ”frid” är för alltid över, ingen bryr sig om honom, ingen frågar längre varför han sågar. Apan tycks trivas bättre, ser en ljusnande framtid. Man (snart ett minne blott?) önskar att gamle Pär var här och såg allting, såg att det fanns en utväg, en genväg. Och man kan inte låta bli att parafrasera Derrida:
Finally, finally a sign of life, a sign of the dance.
/Robert